Spänningen är olidlig.
Eller är den det – egentligen.
I januari nästa år ska den parlamentariska landsbygdskommittén presentera sitt slutbetänkande. Den har fått ett nästintill omöjligt uppdrag; att ta fram en ny och blocköverskridande landsbygdspolitik för att hela Sverige ska kunna leva.
Det finns ett par saker gemensamma för nästan alla statliga utredningar: de arbetar långsamt, de brukar sällan presentera några revolutionerande idéer och förr eller senare börjar de läcka som Titanic vid sin undergång.
Alltså har det börjat läcka uppgifter. Enligt vad SR/Ekot erfar ska 10 000 statliga jobb flyttas ut på landsbygden, det blir ett åtgärdspaket till de allra minsta glesbygdskommunerna och telekombolagen ska få mer frihet när det gäller bredbandsutbyggnaden. Dessutom pratas det om både generella och riktade åtgärder.
Alla kan nog vara överens om att statens snabba reträtt från landsbygden måste stoppas. Men hur ska det gå till?
Att flytta ut 10 000 statliga jobb från storstan till landet låter som en bra idé. Det är jobb som i sin tur genererar andra jobb, som får hjulen att börja snurra. Men 10 000 jobb är inte mycket mer än några droppar i havet. Sverige utanför storstäderna är stort och tiotusen jobb räcker inte långt.
Glesbygdens politiker får inte luras att tro att statliga branschprogram, utlokaliseringar och allehanda bidrag löser problemen. För det gör de inte. Rikspolitikerna har nämligen en osviklig förmåga att ta tillbaka med den ena handen det man ger med den andra.
Vill man vara konspiratoriskt lagd så kan man få för sig att nästa generations landsbygdspolitik delvis betalas av landsbygdsfientliga skattehöjningar; på flyg, på transporter och på drivmedel. Att på olika sätt beskatta långa avstånd i de glesare bebodda delarna av Sverige är en svekfull politik.
Att det äntligen ser ut som om Norrbotniabanan skulle byggas är däremot helt rätt. Den investeringen är mångfalt mycket mer värd än statliga jobb och bidrag.
Det är det som landsbygdspolitiken borde handla om. Investeringar i infrastruktur, och bättre näringslivsklimat, gör att lands- och glesbygden kan leva och utvecklas av egen kraft, och inte med mössan i handen vara beroende av allmosor från Stockholm.
Västerbotten och Norrland har mycket mer att vinna på ”hemmagjord” tillväxt än statliga stödpaket. För så länge Norrland är beroende av och tacksamt tar emot statligt stöd förblir man i mångas tankevärld en bidragstörstande koloni.
Det är bara ett gott lokalt och regionalt företagsklimat och ett livskraftigt näringsliv som på sikt kan skapa ett uthålligt välstånd. Alternativet är att vara mer eller mindre beroende av välvilliga bidrag från maktens boningar.