FILE - In this Tuesday, March 18, 2014 file photo, Russian President Vladimir Putin gestures after signing a treaty to incorporate Crimea into Russia in the Kremlin in Moscow, Russia. The chances of that appear unpromising. In his New Yearís Eve televised message to the nation, Putin hailed the annexation of Crimea as a historic achievement and the rightful return of the peninsulaís people to the bosom of Russia. (AP Photo/Alexander Zemlianichenko, file)
En av mästerdetektiven Ture Sventons stående fraser är som bekant ”Ständigt denna Vessla”.
Man kan med en liten omskrivning av citatet sammanfatta det utrikespolitiska år som nyss passerat. För även om 2014 i mångt och mycket präglades av krig, terror och konflikter, sjukdomsutbrott i Västafrika och en världsekonomi som har svårt att lyfta efter de senaste årens finanskris, kom ännu mer att handla om Vladimir Putin, Rysslands president.
Historiens vingslag förskräcker, närheten till Sverige likaså, annekteringen av Krimhalvön, och de fortsatta striderna i östra Ukraina, ger kalla krigskårar mellan öst och väst.
Ständigt denna Vladimir Putin.
Rysslands agerande till havs, både under och över ytan, och i luften, har gjort att försvarspolitiken åter hamnat på svenska politikers bord. Att ha eller inte ha ett försvar värt namnet är frågan. Ambitioner, finansiering och verklighet står väldigt långt ifrån varandra. De senaste årens nedrustningar har inneburit att den svenska beredskapen och försvarsförmågan är allt annat än god. Eller som överbefälhavaren Sverker Göransson konstaterade på ren kanslisvenska, i sitt svar till den parlamentariska försvarsberedningens rapport: Läget är bekymmersamt.
Sant är att Ryssland inte har hotat Sverige sedan 1808–09 års kring. Men sant är också att bara det senaste året har ryskt flyg kränkt svensk luftrum, en rysk ubåt har förmodligen kränkt svenskt territorium och ryska spaningsplan har flugit i internationellt luftrum utan att ha transpondern påslagen. Det sistnämnda är förvisso inte otillåtet, men väldigt olämpligt. Om det ryska ändamålet har varit att markera sin närvaro i och kring Östersjön så har man sannerligen lyckats.
Nu när 2014 har blivit 2015 har Vladimir Putin passat på att provocera väst. I en uppdaterad version av Rysslands militära doktrin pekas Natos expansion mot ryska gränser ut som ett säkerhetshot och i sitt nyårstal lovordades Krims ”hemkomst” till Ryssland som ett viktigt kapitel i rysk historia. Putin passade i samma tal på att skicka en nyårshälsning till Barack Obama där han konstaterade att relationerna länderna emellan ”hade kunnat utvecklas bättre”.
Vad kan vi då vänta av Vladimir Putin och Ryssland under 2015? Ja, Sverige behöver inte oroa sig, inte för Ryssland. Däremot har Sverige all anledning att oroa sig för den militära upprustningen och det höjda tonläget i vårt närområde. Det är någonting som Sverige har att förhålla sig till. Därför måste också försvaret prioriteras på ett helt annan sätt än de senaste åren.