Lärarlönelyftet gör att kommunerna kan höja lönen för särskilt kvalificerade lärare.
Syftet enligt utbildningsminister Gustaf Fridolin (MP) är att förstärka bilden av läraryrket som ett framtidsyrke och därigenom förbättra resultaten i skolan.
I stället verkar det leda till det motsatta. Hur kunde det gå så fel?
Höjda lärarlöner har under lång tid funnits högt upp på agendan för stat och kommun. Men nu vittnar lärare om att satsningen lett till minskad motivation, att vissa lärare flyr yrket medan de som stannar kvar delas in i ett A- och ett B-lag.
Det är svårt för kommunerna att motivera att inte ta emot miljonbelopp för att kunna höja lärarlönerna. För Skellefteås del skrev barn- och grundskolechefen Anders Bergström till Fridolin, vädjade om att få fördela pengarna på kommunens eget sätt och i sedvanliga löneförhandlingar.
Svaret blev nej. Det statliga specialdestinerade bidraget är nämligen styrt och kan inte anpassas till lokala förutsättningar. Det är märkligt.
Eftersom kommunerna har ansvar för lönesättning och lönespridning kan man anta att det där redan finnas en plan för hur lönen ska kunna kopplas till lärarens kvalifikationer, driv och prestationer.
Detta tar inte lärarlönelyftet hänsyn till.
När skolan kommunaliserades 1991 var utgångspunkten att lokala förhållanden är vad som ökar måluppfyllelsen i skolan. Kritikerna menar i stället att kommunaliseringen leder till en ojämlik skola. De ökande och allt oftare specialdestinerade statsbidragen visar tydligt att styrningen blivit splittrad.
Anledningen till att de specialdestinerade statsbidragen blivit fler är att staten vill påverka prioriteringar och styra skolan i önskad riktning. Skolan är ständigt i behov av resurser för till exempel karriärsteg, mindre barngrupper och kunskapslyft.
Statsbidrag skapar möjligheter – men leder i praktiken till splittrat fokus och tvära kast.
Riksrevisionen visar att de många och förhållandevis små statsbidragen tränger undan satsningar som kommuner själva prioriterar och att bidragen samtidigt är för små för att göra skillnad.
Mer specialdestinerade statsbidrag innebär fler områden att jobba med än kommunen först beslutat om. Fler mål och svårt att få ihop verksamheten, både tidsmässigt och praktiskt. Då turerna alltid är snabba blir det svårt att förankra satsningarna och nå hållbara resultat.
Skolkommissionen menar att statsbidragen skapar stora olikheter. Satsningar som ses som underlag för styrning för vissa, uppfattas som visioner av andra.
Kortsiktiga specialdestinerade bidrag riskerar att ställa till större oreda än reda. I stället för att bidra till en jämlik skola med fokus på bättre resultat riskerar det att leda till det motsatta.
Statliga pengar till skolan behövs men antingen bör kommunerna bestämma hur de bäst fördelas eller så bör skolan förstatligas helt.
Mellantinget är inget alternativ.