Det är farligt att leva, man kan dö.
Vem som myntade det uttrycket råder det delade meningar om. Själv brukar jag tänka på artisten Magnus Uggla som i ”Mitt liv” räknar upp en hel del som är farligt, och sedan lite lakoniskt konstaterar att det är farligt att leva, man kan dö.
Sverige har enligt Statistiska Centralbyrån drygt 38 600 mil kust och stränder. Det motsvarar nio och en halv gånger sträckan runt jordklotet. Och svensken trivs vid vatten. Det är ingen tillfällighet att det är husen som ligger vid vatten som är de mest populära, och dyraste.
Plötsligt skär ljudet av sirener genom den svenska sommaridyllen. Varje år drunknar ett antal människor i samband med aktiviteter på och vid vatten. Sett över tid blir drunkningsolyckorna fler. Det är en oroande utveckling.
För några dagar sedan publicerades en debattartikel på norran.se – ”Hjärtstartare kan rädda liv på badplatser” – skriven av Kristina Sparreljung, generalsekreterare för Hjärt-Lungfonden, och Karin Brand, generalsekreterare för Svenska Livräddningssällskapet. De menar att fler hjärtstartare kan rädda liv till en låg kostnad.
Visst, så är det, hjärtstartare räddar liv, men just när det gäller miljöer i närheten av vatten finns det sådant som kan rädda än fler liv; vattenvana, bad-, båt- och isvett, respekt för vattnet och att kunna simma är kunskap som inte bara kan rädda det egna livet, utan även andras.
Allt det där låter bra, hur bra som helst, men hur ser det ut i verkligheten. Vattenvana är viktigt i ett land med långa kuster och många sjöar. Därför är skolorna enligt lag skyldiga att se till att eleverna är simkunniga när de går ut årskurs sex. Simning ingår sedan 1994 i grundskolans läroplan, som en del av ämnet idrott och hälsa.
För att få godkänt betyg ska eleven kunna simma 200 meter, varav 50 meter på rygg, och hantera nödsituationer vid vatten.
Problemet är bara att alla skolor inte sköter sig, och att Skolinspektionen inte tittar på hur skolorna uppfyller kraven på simundervisning.
– Det står i läroplanen, men vi vet att det inte fungerar i praktiken. Jag har exempelvis uppgift om en skola i landet som ska ha satt i system att godkänna elevernas simkunskaper, utan att låta barnen vara i simhallen en enda gång. Detta för att rektor säger att eleverna måste ha godkänt, säger Mona-Lisa Wernesten, verksamhetsutvecklare vid Svenska Livräddningssällskapet, till Svenska Dagbladet (25/6 2017).
Så får det naturligtvis inte gå till …
En orsak till att det ser ut som det gör är att det i många kommuner saknas kommunala simhallar, ett problem som knappast är överförbart på Skellefteå. Om jag inte missminner mig har det från talarstolen i kommunfullmäktige sagts att Skellefteå är den kommun i landet som har flest simhallar i förhållande till antalet invånare.
Att det finns skolor som uppenbarligen struntar i om deras elever kan simma eller inte är upprörande, det är ett svek mot landets unga.
Man kan om man vill sätta in skolornas bristande simundervisning i ett klassperspektiv. Föräldrar ska inte behöva ge sina barn privatlektioner för att skolans simundervisning inte fungerar som den ska, alla föräldrar har heller inte råd att köpa privat simundervisning.
Skola och föräldrar ska inte vara det som avgör hur säkert barn och unga kan vistas vid vatten. Och så länge Skolinspektionen inte gör sitt jobb, står vid sidan om och tittar på, bidrar deras icke-agerande till att barn drunknar.