Det finns få frågor där det råder sådan samsyn kring som behovet av infrastruktursatsningar.
Men när det kommer till finansieringen är samsynen som bortblåst.
Staten vill gärna att andra ska vara med och dela på kostnaderna, med det är ”de andra” av naturliga skäl inte lika intresserade av. Kommunerna har till exempel fullt upp med sitt: kommunala gator och vägar, vatten- och avloppssystem och en hel del annat, landstingen/regionerna behöver investera i sjukhus och vård.
Ska det bli någon fart på Alliansens ”Sverigebygget”, eller på den nuvarande regeringens uttalade satsning på infrastruktur, måste man börja söka lösningar utanför boxen. Det finns några modeller värda att titta lite närmare på.
- Staten kan sälja befintlig infrastruktur, till exempel en flygplats eller en hamn. Jämför med Skellefteå kommun/Skebo som sålde delar av allmännyttan för att investera i nya lägenheter.
- Staten kan sälja bolag. Företag som Telia, SAS och Metria, den avknoppade uppdragsverksamheten från Lantmäteriet, lär ligga bra till.
- Staten kan låna pengar. Nu när räntan är rekordlåg är det läge att låna till långsiktiga investeringar. När vägen är byggd betalar de som använder den via vägtullar. När vägen är helt eller delvis är betald plockas vägtullarna bort.
- Offentlig-privat samverkan, OPS, bygger på ett nära samarbete mellan offentliga och privata aktörer. Ett privat företag tar ett helhetsansvar för projektering, byggande, finansiering, drift och underhåll av stora infrastrukturprojekt.
I våra nordiska grannländer Norge och Finland har man goda erfarenheter av OPS-lösningar. Statens offentliga utredningar konstaterade så sent som i mars i år: ”Kommittén bedömer att det finns effektivitetsvinster att hämta hem genom att involvera privat kapital i finansieringen av investeringar i statlig transportinfrastruktur i form av offentlig-privat samverkan (OPS) och förordar ett svenskt försöksprogram.”
Nya Karolinska sjukhuset i Solna finansieras genom OPS.
Så här fungerar OPS i korthet: Ett projektbolag ansvarar för allt från projektering, bygg och drift till underhåll och finansiering. Kostnaderna för projektet fördelas jämnt över projekttiden och kunden betalar ett årligt fast pris. När avtalstiden är slut övertar kunden (= staten/landstinget/kommunen) ansvaret, ägandeskapet för projektet ligger hela tiden hos det offentliga.
Med andra ord; det handlar inte om att privatisera vägar, järnvägar och annan infrastruktur. Det handlar om samverkan mellan det offentliga och det privata och eftersom de enskilda projekten ofta sträcker sig över lång tid, upp till 25–30 år, finns det all möjlighet i världen att driva flera kostsamma infrastrukturprojekt parallellt.
Pengarna avsatta för infrastruktur blir helt plötsligt betydligt mer värda.
Dessutom slipper det offentliga de sedvanliga fördyringarna. Eftersom det byggs och finansieras i privat regi har projektbolaget alla incitament i världen att hålla budget, effektivisera och se till att bygget blir färdigt i tid.
Nog måste Sverige kunna vara lika innovativt som sina nordiska grannländer. Vi har inte råd att inte satsa på infrastruktur.