Inledningsvis blir det en kort men kärnfull historielektion.
Den 6 juni 1523 valdes adelsmannen och upprorsledaren Gustav Eriksson (Vasa) till Sveriges kung, vilket symboliserar den nyvunna självständigheten.
Den 6 juni 1809 avskaffas den Gustavianska tidens kungliga envälde och Sverige får en regeringsform grundad på maktdelningsprincipen mellan kung och riksdag.
Den 6 juni 1973 antar riksdagen i en första omröstning en ny regeringsform. Kungen äger inte längre makten att ”allena styra riket” utan all makt ”utgår från folket”. Sverige blir några månader senare, efter en andra omröstning, en parlamentarisk och konstitutionell monarki.
Nu är frågan varför vi firar nationaldag just den 6 juni, vilket av alternativen som är det rätta?
Rätt svar: Skyll på, eller tacka, Gustav Vasa.
Denna inledning tarvar sin förklaring. För något år sedan presenterade SOM-institutet en undersökning kring svenskarna och deras syn på och kunskaper om nationaldagsfirandet. Bara var fjärde svensk firar nationaldagen och bara runt hälften vet varför den firas just den 6 juni.
Det är svårt att uppbåda någon större entusiasm, svårt att känna någon djupare nationell stolthet, inför en kungakröning för 492 år sedan.
Men om nationaldagen i Sverige är en tämligen avslagen, statlig historia vet norrmännen hur man firar sitt land. Där finns det ett naturlig folkligt firande som inte finns i Sverige. Där är också minnet av kriget och dess fasor i högsta grad levande. Man kan kanske säga att i Sverige vill staten att folket ska fira nationaldagen medan det i Norge är folket själva som vill det.
Samtidigt är det inte fel att fira nationaldagen. Robert Putnam, amerikansk professor i statsvetenskap vid Harvard University, hävdar till exempel att gemensamma medborgerliga traditioner är viktiga för att hålla ihop ett land där invånarna har allt mindre gemensamt med varandra.
En annan anledning till att fira nationaldagen är att inte låta de högerpopulistiska, främlingsfientliga och rasistiska krafterna sätta agendan för firandet. Nationaldagen får inte bli en dag för en nationalism som exkluderar, den måste bli en dag för en nationalism som inkluderar.
Den nämnda SOM-undersökningen visar med all önskvärd tydlighet att Gustav Vasas öden och äventyr för länge sedan gått förlorade i hävdernas dimmor. Kanske borde vi fira någonting annat i stället: till exempel att Sverige är ett av världens bästa länder att bo och leva i, att vi har en levande demokrati, att vi är fria och jämlika medborgare. Det är någonting att vara stolt över – och fira.