FOTO: JUREK HOLZER/SVD/TT
Även de bästa intentioner måste ifrågasättas. Även om man verkar cynisk. Även om man vid en första anblick tycks sparka nedåt. Även om man tangerar ett laddat område som rör en av våra mest utsatta grupper.
Först och främst är det viktigt att fastslå en sak: Assistansreformen, som genomfördes 1994, är en av 1900-talets absolut viktigaste reformer. Innan LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, klubbades igenom var många hänvisade till isolering och anhörigas välvilja. I dag har alla lagstadgad rätt att få stöd för att kunna leva ett så vanligt och självständigt liv som möjligt – en smärre livskvalitetsrevolution för de cirka 16 000 personer som har assistansersättning.
Men just för att Sverige har – och ska fortsätta ha – en av världens högsta ambitioner när det gäller livskvalitet för funktionshindrade, måste assistansersättningen få utredas och ifrågasättas. Mellan 1998 och 2013 ökade kostnaderna för personlig assistans från 5 till 25 miljarder kronor per år, framför allt eftersom varje person beviljas fler timmar.
Den markanta kostnadsökningen behöver inte vara fel. Ökningen kan både bero på att funktionshindrade i dag behöver fler assistanstimmar än förr, och att man under 1990-talet beviljade för få timmar. Men det finns en risk för överutnyttjande och att en reform vilar på goda intentioner och en ännu godare vilja, får inte göra oss blinda för att samtliga 25 miljarder kanske inte används optimalt.
I utredningen ”Förändrad assistansersättning – en översyn av ersättningssystemet”, som presenterades i fredags, konstateras att de faktiska kostnaderna för att bedriva assistans varierar mellan olika brukare och anordnare. Det betyder i klartext att det bör gå att få ner den totala kostnaden om man tar efter de företag som har lyckats kapa kostnaderna, samtidigt som de bibehåller kvaliteten.
Om vi lägger till att en annan utredning, från 2012, fastslår att en inte obetydlig del av assistansersättningen går till annat än det den är avsatt för, så inser man att det finns gott om utrymme för förbättringar. Det handlar bland annat om att skapa ett system med inbyggda kontrollfunktioner och noggrannare utredningar.
Och nej, det här syftar inte till att spara pengar. Om det är 25 miljarder som krävs för att Sveriges svårast funktionshindrade ska kunna leva vettiga liv är det väl investerade pengar. Men om kostnaderna tillåts skjuta i höjden år efter år, utan att någon tar ett samlat grepp om frågan, kommer stapeln så småningom att slå i taket. Då finns det en överhängande risk att pengaflödet hastigt stryps, vilket framför allt drabbar dem som behöver assistent mest. Det vore verkligen att sparka nedåt.
Susanne Nyström