FOTO: BURHAN OZBILICI/AP PHOTO/TT
Mindre klasser, fler lärare och tioårig grundskola – så heter regeringens vision som presenterades på tisdagen.
Samma dag lanserade Socialdemokraterna kampanjen ”Större klasser, färre lärare och sexårig grundskola”.
Det låter onekligen som att det kan bli härliga dueller om skolpolitik under supervalåret.
Eller inte.
Regeringen och Socialdemokraterna – som givetvis inte har lanserat kampanjen ovan – ligger så nära varandra i skolpolitiken att de mer eller mindre trampar på den andres förslag.
Veckans nyhet är att regeringens största satsning i vårbudgeten heter lågstadielyftet. Reformen, som beräknas minska klasstorlekarna med ungefär fem elever, har tidigare lanserats av Socialdemokraterna, som precis som regeringen vill införa skolplikt från sex års ålder. Dessutom vill Socialdemokraterna göra det attraktivt för akademiker att omskola sig till lärare, något som utbildningsminister Jan Björklund (FP) sedan tidigare applåderar.
Summa summarum består svensk skolpolitik av punktinsatser, som presenteras i en till synes ändlös spiral av nedåtgående skolresultat. Vi har redan mattelyftet, läslyftet och lärarlyftet. Nu sällar sig alltså lågstadielyftet till raden, och det kan säkert, oavsett hur regeringen ser ut efter valet, följas av både högstadielyftet och grammatiklyftet.
Vad skolan behöver är dock inte lyft i enskilda ämnen och stadier. Skolan behöver ett samlat lyft. Vi kan kalla det superlyftet för supervalåret, så låter det roligare att driva i valrörelsen.
Det lyftet bör framför allt gå ut på en enda sak, nämligen det som enligt beprövade metoder är det mest effektiva sättet att förbättra elevernas resultat: stärka lärarnas roll och kompetens.
Och här finns inga genvägar. Vill vi att de bäst lämpade studenterna ska välja lärarbanan måste vi betala vad det kostar och låta lärarna fokusera på undervisning. Det ställer krav på att skolorna tillhandahåller elevvårdsteam och fritidsledare, så att lärarna slipper sköta elevhälsan och eventuella ordningsproblem. På sikt kommer det att ge läraryrket en välförtjänt statushöjning, vilket är vad som krävs för att superlyftet ska bli verklighet.
En annan nödvändig åtgärd är att få bort populismen från skoldebatten. Anledningen till att både regeringen och Socialdemokraterna vill satsa på mindre klasser, trots att det med största sannolikhet inte är där skon klämmer, är att det är den enskilt populäraste skolreformen om man frågar svenska folket samt att skolan rankas väldigt högt i valrörelsen. Av samma skäl låtsas rikspolitikerna att svensk skola står och faller med om staten satsar två, fyra eller tio miljarder extra, trots att de vet att det är kommunerna som står för den absoluta merparten av de cirka 180 miljarder kronor förskolan, grundskolan och gymnasieskolan kostar per år.
Susanne Nyström