Ingen präst i Svenska kyrkan ska kunna vägra att viga samkönade par.
Det säger statsminister Stefan Löfven (S) i en intervju med Kyrkans Tidning (22/6 2017).
Rent principiellt är det lätt att hålla med honom. Alla människors lika värde, oavsett sexuell läggning, kärlekens lika värde, även när den riktas mot en person av samma kön, är en vacker princip, moraliskt självklar. Ändå är hans uttalande både anmärkningsvärt och olämpligt.
Under medeltiden stod kyrkan i Sverige under påvens ledning. Detta kom att förändras under reformationen på 1500-talet när en självständig svensk nationalkyrka började växa fram med kungen som överhuvud. Kyrkan levde i nära förbindelse med den kristna staten.
Förhållandet mellan kyrka och stat aktualiseras 1958 när en statlig utredning började arbeta. Utredningarna avlöste varandra och pågick i princip fram till 1 januari 2000 när de lagstiftade relationerna mellan stat och kyrka upplöstes. Numera definierar Svenska kyrkan sig som ett evangeliskt-lutherskt trossamfund.
Den lilla kyrkohistoriska tillbakablicken är viktigt för att förstå varför Stefan Löfven i rollen som statsminister – inte som privatperson och medlem i Svenska kyrkan – trampat i klaveret.
I Sverige är staten stat och kyrkan är kyrka, och banden är klippta, eller rättare sagt borde vara det. Kyrkan behöver skyddas från statlig inblandning för att kunna agera som en kyrka. Självklart ska religiösa trossamfund som verkar i Sverige lyda under svenska lagar, men i övrigt bör inte politiker, förutom kyrkopolitikerna, lägga sig i.
I realiteten är Svenska kyrkan sedan millennieskiftet en förening bland andra föreningar. Man är inte längre en statlig organisation utan ett fritt trossamfund. Men det har både stat och kyrka ibland fortfarande svårt att förhålla sig till.
Men historien om det löfvenska klavertrampet slutar inte där. Nästan än värre blir det när statsministern jämför en präst som vägrar viga samkönade par med en barnmorska som vägrar utföra aborter, förmodligen gör han det för att ge lite tyngd åt och perspektiv på sin ståndpunkt.
Jämförelsen haltar som en häst med trasig sko. Barnmorskan jobbar åt landstinget, i förlängningen åt staten, alltså en statlig angelägenhet, medan prästen jobbar åt en kyrka, alltså en kyrklig dito. Och som sagt var; Svenska kyrkan är ett trossamfund, inte en statskyrka, och därmed borde staten, i det här fallet personifierad av statsministern, förhålla sig neutral till religionen.
Prästens möjlighet att säga nej har varit central i Svenska kyrkan. Varje präst har i dag rätt att avstå vilken vigsel, vilket dop eller vilken begravning som helst. I samband med att äktenskapslagstiftningen ändrades 2009, och det blev möjligt med samkönade vigslar, skrevs det samtidigt in i lagen att det inte finns någon ”skyldighet att förrätta vigsel för … den som är behörig vigselförrättare inom ett trossamfund”.
Det bästa för både staten, statsministern och kyrkan hade varit om gränsdragningen mellan stat och religion hade blivit tydligare – åt båda håll. Det finns till exempel ingen anledning att kyrkan ska sköta den juridiska delen av en vigsel, den kan staten sköta, lika bra
Om de nygifta tu önskar kyrkans välsignelse över äktenskapet och kyrkliga vigselceremonier finns det naturligtvis ingenting som hindrar det. Mer än präster som av en eller annan anledning vägrar. Men det är en kyrklig angelägenhet, och statsministern slipper göra fler klavertramp i frågan.