Förra året sökte 81 325 personer asyl i Sverige. Efter Tyskland är Sverige det land i EU som fick ta emot flest asylansökningar.
Förra året fick 30 650 personer asyl i Sverige. Efter Tyskland är Sverige det land i EU som gav flest positiva asylbesked.
Några av dem hamnar i Skellefteå.
Skellefteå vill växa. Det är ingen nyhet. Men ska Skellefteå växa är kommunen beroende av inflyttade från utlandet. Det är bara att titta på de senaste årens befolkningsstatistik. Utan inflyttning från utlandet hade befolkningen minskat.
Men varför behöver, eller rättare sagt måste, Skellefteå växa. Varför behövs det, lågt räknat, 80 000 invånare i kommunen 2030. Förklaringen är enkel. En åldrande befolkning kommer att behöva allt mer omvårdnad. Vård och omsorg kostar pengar. Valet står, lite förenklat, mellan högre kommunalskatt, vilket gör kommunen mindre attraktiv, och fler som betalar skatt. Om inte vårdpersonal ersätts av robotar.
Med andra ord räcker det inte med att ta emot de asylsökande, det gäller också att integrera dem som får uppehållstillstånd i samhället, få dem att stanna kvar. De behöver primärt någonstans att bo, de behöver ett jobb, ett socialt sammanhang.
Det är här de egentliga problemen börjar. Den svenska integrationen fungerar dåligt, ibland inte alls. Inte sällan är kommunerna bakbundna av staten. De senaste årens fokus på arbetslinjen har resulterat i att människor bedöms efter utbildning, andra egenskaper tilldöms ringa värde. Många utländska utbildningar är inte gångbara i Sverige. Det finns arbetsgivare som sorterar bort jobbsökande med utländska namn, fastighetsägare som gör likaledes. Systemet spottar ut många till försörjningsstöd, till trångboddhet och social isolering utanför sin egen språkgrupp.
Vill Skellefteå växa så måste Skellefteå också vara berett att öppna sitt hjärta, för att använda förre statsministern Fredrik Reinfeldts ord.
Här finns bostadsbrist, men också obebyggda tomter. Här finns ett näringslivsklimat med förbättringspotential. Här finns sociala problem, men inte mer än i andra jämförbara städer. Här finns arbetslöshet, men också möjligheter att skapa nya jobb, bara kommunen kunde låta bli att konkurrera med det privata näringslivet.
Här finns också ett kommunalråd, Lorents Burman, ett S-märkt sådant, en handlingens man, ibland dock alltför handlingskraftig, som ser inflyttningen från utlandet till Skellefteå i första hand som en möjlighet, inte som ett problem.
Ska Skellefteå nå 80 000 är invandrarna viktiga – rätt omhändertagna kan de bli en vinstlott.