Intresset för rankningar har nog aldrig varit större.
Skolan är ett område där jämförelser fått särskild stor uppmärksamhet.
Men vad betyder dessa rankningar, egentligen, när man oavsett politisk inriktning alltid kan hitta en rankning att bygga sina argument på?
Det står klart att Sverige, efter den senaste PISA-undersökningen, äntligen ligger på kunskapssnittet jämfört med andra länder. Men även inom Sverige rankas och jämförs kommunerna utifrån parametrar kopplat till skolresultat och skolkvalitet.
De olika kommunrankningarna görs ofta av organisationer med egna agendor. När Lärarnas riksförbund rankar Sveriges bästa skola hamnar Skellefteå på plats 152 – av landets 290 kommuner.
När Lärarförbundet mäter och rankar samma sak blir placeringen betydligt högre, plats 31 i landet. Rankingarna gjorda av tidningen Dagens samhälle och Sveriges kommuner och landsting ger, i sin tur, en helt annan placering.
Skillnaderna beror framförallt på att mätningarna jämför olika saker och kommer därför fram till olika svar. Men intresset för vad som egentligen har mätts, och hur, tenderar att hamna i skymundan till förmån för dess resultat.
Oavsett politiskt syfte kan man alltid hitta ett rankningsresultat att bygga sina argument på.
Men vad säger dessa mätningar, egentligen?
Och vad är det som avgör vilka undersökningar som ska ligga till grund för politiska beslut?
Kommunfullmäktige har beslutat att Skellefteå ska ha Sveriges bästa skola 2030.
Men vad målet egentligen innebär, eller hur jämförelsen med andra ska se ut, är inte lika tydligt. Handlar det om att prestera bäst efter förutsättningarna, eller handlar det om att prestera bättre än de som i dag är bäst enligt några specifika parametrar?
Men vad är då bäst, enligt vem och utifrån vilka ramar?
Å ena sidan har mätteknikerna för de olika rakningarna blivit allt svårare att förstå, å andra sidan har intresset att följa upp hur mätningar gjorts blivit mindre.
Rankningen får ofta i brist på analys stå relativt oemotsagd. Det räcker med en rubrik eller ett ”expertuttalande” för att rucka på bilden av stället där man bor eller jobbar, eller på sig själv som konsument.
Rankningar är bra på det sättet att de kan skapa debatt, som i sin tur leder till översyn och utredningar, som i förlängningen kan leda till förbättringar.
Men de är tveksamma utifrån perspektivet att resultatet allena ska ligga till grund för viktiga politiska beslut. Dessutom riskerar rankningshetsen att leda till att man fokuserar insatserna till de områden som påverkar just rankningen – snarare än vad annars bedöms som viktigast.
Intresset för att mäta tycks dock vara här för att stanna och det får också allt större betydelse. Det är inte förvånande. För en kommun är det självklart en lockande tanke att kunna titulera sig som bäst inom ett eller flera områden.
Men det är en tveksam metod.
”En bättre skola – hela tiden” låter kanske inte så flashigt. Men i förlängningen är det ändå mer offensivt och betryggande än titlar som ”den bästa”.