– De är överallt!
En märkbart irriterad bekant, som bor i Stockholm, syftar på romerna som tigger. Reaktionen är inte ovanlig: i en mätning av Novus uppgav 56 procent av svenskarna att det vore en bra idé att förbjuda tiggeri. I Norge kan kommunerna införa förbud, och i Köpenhamn får hjälporganisationer inte ens hjälpa tiggare som saknar danskt personnummer. Under Almedalsveckan sa Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson stolt att partiets tiggerikampanj inför EU–valet var en av de mest lyckade i SD:s historia.
I veckans släpptes ”Vi kallar dem tiggare” (Hydra förlag), en reportage– och debattbok av liberalerna Rola Brentlin och Aaron Israelson, rötter i Ryssland respektive Rumänien.
Boken knyter ihop sekler av europeiskt förtryck med dagens situation. Citat från dagens tiggeridebatt är kusligt lika de dåtida: till skillnad från svenska tiggare påstås romerna ljuga och tillhöra ligor. I själva verket går det inte att bevisa en generell koppling mellan tiggeri och människohandel. Brentlin och Israelson konstaterar det att det finns ett enda fall där människohandel kunnat kopplas till tiggeri och lett till en fällande dom i Sverige. Man kan misstänka ett mörkertal, men allt tyder på att gatutiggeriet i regel är ”frivilligt” – tiggarna saknar bättre alternativ.
I boken säger till exempel Mariana som tigger på Göteborgs gator: ”Ärligt talat, varför skulle jag sitta på trottoaren en hel dag och tigga åt någon annan? Jag har ett barn att försörja hemma i Bukarest. De pengar som folk stoppar ner i min kopp skickar jag direkt hem till henne.”
Det är ovärdigt att tigga, brukar förbudsförespråkarna säga. Det stämmer, men vad hjälper ett förbud, när alternativen är sämre? Vad hjälper utvisningar, när alternativen är värre? Alternativet för många tiggande romer blir prostitution eller kriminalitet. Bättre än förbud är att, som i Spanien, vända trenden genom en stark politisk vilja, och ett fokus på utbildning, sysselsättning, boende och hälsa. Även svenska kommuner, och kyrkor och frivilligorganisationer, inte minst i Skellefteå, gör viktiga insatser.
Jag tillhör samma liberala sfär som författarna till boken ”Vi kallar dem tiggare”, men frågan engagerar i många ideologiska läger. När populistpartier piskar upp antiziganismen behöver vi upprepa att det inte är romerna som valt fattigdom, eller att deras förfäder genom århundraden i Europa har utsatts för Förintelsen, tvångssteriliseringar och diskriminering.
För att citera Brentlin och Israelson: ”Tiggeri är en skam. Men skammen är inte deras utan vår.”