Andreas och Micaela Löwenhöök ska bli föräldrar. Stort grattis!
Som de moderna föräldrar de vill vara har de bestämt sig för att dela föräldraledigheten lika. Andreas stannar hemma de första fem månaderna, Micaela de fem därpå följande, sedan är det sommar och semester och till hösten är det dags för den lilla parveln att skolas in på förskola.
Klappat och klart, in i minsta detalj, eller …
Nja, riktigt så enkelt och självklart är det nu inte, inte om man är hel- eller deltidspolitiker.
De har nämligen ingen lagstadgad rätt till ledighet eftersom de inte räknas som anställda. Att vara politiker är ett förtroendeuppdrag och ett sådant kan du inte ta ledigt ifrån. Du förväntas finnas tillgänglig tidiga morgnar, sena kvällar, vardagar som helgdagar, hela mandatperioden.
Och då kan man inte samtidigt vara ledig.
Kommunallagen ger inga sådana rättigheter.
Sommaren 2014 tvingades kommunalrådet Maria Chergui (V) i Eskilstuna att avsäga sig alla sina politiska uppdrag för att få vara hemma med sitt barn. På Gotland hittade man däremot ett upplägg som möjliggjorde för regionrådet Stefaan de Maecker (MP) att vara föräldraledig.
Hur gör Skellefteå?
Först ska Andreas Löwenhööks ärende avhandlas i personalnämnden, sedan i kommunstyrelsen, för att slutligen avgöras i kommunfullmäktige nästa tisdag. Det råder politisk enighet – i varje fall bland kommunstyrelsens partier – om att han ska få vara ledig.
Klappat och klart, in i minsta detalj, eller …
Nja, riktigt så enkelt är det inte, inte den här gången heller. Enligt juridikavdelningen på Sveriges kommuner och landsting är det nämligen osäkert om en kommun kan införa en egen regel eller rättighet om föräldraledighet. Risken är att man tänjer för mycket på kommunallagens gränser. (SVT Nyheter 9/7 2014)
Att kalla hela den här situationen för absurd är att ta i – och det i underkant.
På riksplanet sitter politiker och stiftar lagar om delad föräldraförsäkring och funderar på hur många kvinnor som ska sitta i de börsnoterade bolagens styrelser.
Samtidigt har man inte kunnat enas om och hur hel- och deltidspolitiker ska få vara föräldralediga.
Trots att ärendet nu är inne på sin tredje mandatperiod har ingenting av värde hänt.
Förutom att civilminister Ardalan Shekarabi (S) för ungefär ett år sedan sa: ”Man ska väl leva som man lär också … Det blir lite märkligt om man har budskapet att vi ska ha en föräldraledighet som tas ut jämställt och som utgår från barnens behov, och sedan har vi inte ens en möjlighet för ministrar att vara föräldralediga.” (Expressen 24/12 2015)
Det kan tyckas att den här lagen passerat sitt bäst-före-datum för länge, länge sedan. Risken är att allt det här avskräcker kvinnor och unga från att ta på sig politiska uppdrag.
Så är det, naturligtvis, men det är ingen enkel fråga, dess komplexitet skulle kunna få vilken utredare som helst att slita sitt hår i förtvivlan. För när civilministern kopplar ihop orden ”ministrar” och ”ledighet” är han inne på ett intressant sidospår.
Hur många statsråd ska kunna vara lediga samtidigt, hur många nämndsordföranden, för att flytta ner frågan på kommunal nivå. Att i maktställning bara lämna över ett land eller en kommun i kris är väl inte den bästa tänkbara lösningen. Det skulle leda till kroniskt ovana regeringar/kommunledningar.
Att hel- och deltidspolitiker ska vara föräldralediga är en självklarhet. Frågan är bara hur reglerna ska utformas.
Trodde aldrig att jag skulle skriva de här orden i en ledare: ”En utredning, tack”.