Senast det hände var 2002. Moderaterna yrkade på en misstroendeförklaring mot regeringen Göran Persson för att den inte snabbt nog kommit överens om stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Den röstades ned, liksom alla andra misstroendeförklaringar.
Under onsdagens partiledardebatt var det dags igen. Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson (bilden) begärde misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven (S). Alla visste att han skulle göra det. Alla vet också att den kommer att röstat ner. Så varför plocka fram ett av riksdagens kraftfullaste vapen?
Svaret är enkelt: Den vågmästarroll som SD hade hoppats kunna spela försvann i och med decemberöverenskommelsen. Politiskt marginaliserade söker partiet nu andra vägar för att nå uppmärksamhet. Mattias Karlssons dom över uppgörelsen var lika hård som Stefan Löfvens över SD. Utanför talarstolen sa han att SD är ”ett pajasparti som använder riksdagen som sin egen lekstuga” och jämförde dem med Ny demokrati.
Dock måste man ge Mattias Karlsson rätt i en sak: Stefan Löfven har hittills inte imponerat i rollen som Sveriges statsminister. Men avståndet från det konstaterandet till att väcka misstroendeförklaring borde vara betydligt längre.
I övrigt var det mesta sig likt. Oppositionen gick på offensiven, regeringen försvarade sig och Mattias Karlsson hävdade att SD var det enda oppositionspartiet. Vilket den här debatten med all önskvärd tydlighet torde ha motbevisat. För även om regeringen och de borgerliga partierna är överens om tagen i den ekonomiska politiken är man långt ifrån överens i flera andra ”politiker”.
Nya Moderatledaren Anna Kinberg Batra anklagade regeringen för lågt reformtempo, utan att själv komma med konkreta förslag. Centerledaren Annie Lööf vurmade för småföretagen, Folkpartiledaren Jan Björklund pratade svenskt Nato-medlemskap och Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ville leva i ett land som människor flyr till, inte i ett land som människor flyr i från.
Allt detta, och mycket därtill, hände i slagskuggan av terrorattackerna i Paris och Boko Harams härjningar. Mitt i all den sakpolitiska oenigheten blev partiledardebatten en nyttig påminnelse om behovet att värna det som de flesta av västvärldens demokratier tar för givet: yttrandefriheten, rätten att tycka och säga nästan vad man vill.
Bästa kommentaren: FP-ledaren Jan Björklund när han skulle beskriva Miljöpartiet. Ungefär så här sa han: Förr var MP som en vattenmelon, gröna på utsidan, röda på insidan, nu är partiet som en tomat, röda både utanpå och inuti.