Det är bra att även nya företag engagerar sig i samhällsdebatten. Foto: Fanni Olin Dahl/TT
I Socialdemokraternas föreställningsvärld är företag bra för två saker; dels kan verksamheterna beskattas, dels kan de användas som politisk hävstång för att samla gräsrötterna och protestera mot utsugning av arbetarna.
Därför var det uppfriskande när den svenska musiktjänsten Spotifys grundare Daniel Ek och Martin Lorentzongav sig in i samhällsdebatten och krävde en rad förbättringar för att kunna se en framtid i Sverige för sitt företag.
Samtliga krav var medarbetarfokuserade: ökat bostadsbyggande för fler hyresrätter, programmering i grundskolan och en förändring av skattesystemet för personaloptioner. Inget av kraven kan avfärdas med argument om att företagen bara vill sko sig – Ek och Lorentzons krav kommer i en samhällelig kontext där tillväxt måste innebära fler högkvalificerade jobb, den enda typ av jobb Sverige kan konkurrera med på den globala spelplanen.
Stora delar av vänstern betraktar fortfarande företag som ett nödvändigt ont. Misstron är stor. Ytterst handlar det om makt och insyn. De moderna, nya företagen är än mer skrämmande eftersom den digitala utvecklingen är gränslös och går i en rasande takt. Politiken hänger inte med.
Socialdemokraternas kopplingar till företagande och storindustrin har gradvis försvagats i och med att ägarskapet för flera av nationalklenoderna har flyttat utomlands. Det går inte att odla samma slags motsägelsefulla och långsiktiga relationer med storkapitalet när ägandet består av riskkapitalföretag eller kinesiska skalbolag som ytterst kontrolleras av det kinesiska kommunistpartiet.
Men i stället för att ta tillfället i akt och skapa nya relationer med framtidens företag, de som startar här och nu och som kan lägga grunden för nya svenska företagsimperier, främst inom det digitala landskapet, har regeringen fastnat i en fördomsfull loop där det idoga kampanjandet mot vinster i välfärden färgar av sig på synen mot allt företagande. Det enda som, ironiskt nog, verkar vara okomplicerat är exportvaror och då gärna vapensystem.
Företagsfientligheten är en irrationell misstänksamhet som tydligt illustreras av att vänstern saknar ett rimligt svar på varför det inte ska vara vinstbegränsning på de byggföretag, med mestadels manliga arbetare, som bygger sjukhus jämfört med de företag, med merparten kvinnliga anställda, som levererar vård under samma tak. Det ena är okomplicerat. Det andra är provocerande.
Regeringen borde nu iaktta försiktighet. Det är en sak att energijättar klagar på effektskatten mot kärnkraftverk, eller att det läggs företagsfientliga förslag som att arbetsgivarna ska ta ett större ansvar för sjuklönen. Men att bli kritiserad av Spotify är att utmana den bransch som de flesta ser som avgörande för Sveriges framtid som välfärdsland.
Regeringen gör klokt i att sätta Spotifys kravlista på repeat tills det att den är uppfylld.
Csaba Bene Perlenberg