Sverigedemokraterna i Skellefteå, som har valts in i kommunfullmäktige, får ingen arbetsplats i Stadshuset. Orättvist behandlade eller inte?
Kommunalrådet Lorents Burman (S) intygar att den stängda dörren till SD beror på att partiet saknar kommunstyrelseplats. Även Miljöpartiet hade tidigare svårt att få en arbetsplats i Stadshuset, och det trots att partiets gruppledare satt i kommunstyrelsen.
Enligt fullmäktigeledamoten Peter Lindkvist (SD) har han på ett möte först fått höra att han ska få en arbetsplats i Stadshuset, sedan har han fått veta att det saknas möbler och därför inte går, för att till slut få ett blankt nej: ”De ändrade förutsättningarna för att det är Sverigedemokraterna det gäller”, säger han (Norran 5/11 2014).
Blotta misstanken om att SD behandlas orättvist hade kunnat undvikas om man haft tydliga riktlinjer. När kommunalrådet nu har sagt att de mindre partierna måste ha en representant i kommunstyrelsen för att få ett arbetsrum i Stadshuset – då ska den regeln gälla alla. Om SD kommer in i kommunstyrelsen efter valet 2018 kommer de att få en plats, säger Lorents Burman.
Något annat vore orimligt.
Redan i samband med det förra riksdagsvalet fördes en diskussion om att minska antalet utskottsplatser för att hindra det då nya riksdagspartiet SD från inflytande.
Efter årets riksdagsval motsatte sig Vänsterpartiet att Sverigedemokraterna, som ju blev landets tredje största parti, skulle få andre vice talmansposten. Det är viktigt att Sverigedemokraterna inte normaliseras, argumenterade vänsterpartisten Hans Linde, som ville frångå praxis.
På valnatten 2010 vägrade Lindes partikamrat, den dåvarande partiledaren Lars Ohly, att sitta i SVT:s sminkloge samtidigt som SD:s Jimmie Åkesson. Socialdemokraternas kortvarige ledare Håkan Juholt hoppade å sin sida ilsket av en partiledarutfrågning i tv för att SD skulle stå på den rödgröna sidan i studion.
Många, så även jag, uppskattar markeringar mot sverigedemokrater som riktar udden mot muslimer, romer eller andra utsatta grupper. Men det görs bäst genom argument i ett demokratiskt samtal, inte genom sandlådetjafs.
Krav på att SD ska särbehandlas, att regler och praxis ska justeras för att motverka partiet, ger intryck av att partiets motståndare tar till fula knep för att den egna politiken, eller de egna argumenten, inte håller. Och att man inte respekterar hur väljarna faktiskt har röstat.
Det är en politisk återvändsgränd.