FOTO: FREDRIK SANDBERG/TT
Kommunaliseringen av skolan blev mer långtgående än vad som var meningen och är i stora drag ett misslyckande. Det var den beska slutsatsen när statsvetarprofessorn Leif Lewin på måndagen presenterade sin utredning ”Staten får inte abdikera”.
Patientens tillstånd är kritiskt. Resultatet i OECD:s senaste Pisa-mätning var avslöjande: I matematik, naturvetenskap och läsförståelse placerar sig svenska 15-åringar på plats 38 av totalt 65 länder. Svenska högstadieelever är sämre än sina jämnåriga i samtliga nordiska och baltiska grannländer.
”Sverige ligger bland länder som våra barn inte var dom ligger. Båda sakerna är ett problem”, konstaterade utbildningsminister Jan Björklund (FP) i SVT:s morgonsoffa, innan sin gemensamma pressträff med Lewin.
Och ansvarigt statsråd tvingas skörda där han står.
Tillsammans med ytterkantspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är Folkpartiet ensamt om att vilja återförstatliga skolan. Även om resultatet i Leif Lewins utredning bekräftar att kommunaliseringen har skadat elevernas generella kunskapsinhämtning, finns ingen majoritet för ett återförstatligande. Däremot innebär ”Staten får inte abdikera” en viss upprättelse för alliansens skolpolitiska reformarbete, eftersom betänkandet så tydligt binder samman 1990-talets djupa lågkonjunktur med dagens skolresultat.
Beslutet att tillsätta en utredning som villkorslöst utredde kommunaliseringen av skolan var ett vallöfte från alliansregeringen 2010. Att som oppositionen insinuera att Lewins betänkande är ett beställningsjobb är bara ovärdigt.
Ansvaret för skolans kris är blocköverskridande. Förklaringen till kunskapsraset hittas dels i dåvarande skolministern Göran Perssons (S) oförmåga att lyssna in lärarkårens kritik, dels i regeringen Bildts långtgående valfrihetspolitik. Kommunaliseringen blev ett sätt att genomföra besparingar; besparingar som presenterades som reformer för att öka elevernas inflytande.
Skolan gick från att ligga på statens bord till att bli en kommunal budgetpost. Leif Lewin trycker särskilt på hur implementeringen försvårades av lärarkårens motstånd, att lärarnas status har sjunkit i samma takt som löneutvecklingen och att de decentraliserade läroplanerna har blivit för luddiga. Det enda som har förstärkts sedan 90-talskrisen är kunskapsklyftan mellan olika kommuner.
Skolans kris förstärker boendesegregeringen. Om för många 15-åringar blir vuxna utan att ha tillförskaffat sig de teoretiska färdigheter som krävs för att bli kritiskt reflekterande individer, eller lärt sig grundläggande sociala koder som att komma till möten i utsatt tid, är riskerna långt fler än elevens personliga framtid. Som skolan mår, mår samhället.
Lars Kriss