Framtiden är redan här.
I varje fall i kommuner som Uppsala, Eskilstuna, Västerås, Fagersta, Karlstad och Hörby.
Där har vårdroboten redan gjort sitt intåg. Fler kommuner är intresserade.
På ett äldreboende i Gottsunda utanför Uppsala finns duschroboten Poseidon. Det är bara att stiga in i den automatiserade duschen, sedan sköter tekniken resten. Som brukare slipper du den utsatthet som nakenhet och intimhygien kan vara förknippat med inom vården och omsorgen.
Det är en bild av vårdrobotarna. Men det är inte den enda. Det finns brukare som säger bestämt nej och det finns anhöriga och närstående som inte vill att deras nära och kära ska skötas av en robot. Det måste man acceptera. Andra är oroliga för digitaliseringens effekter på framtidens jobb.
Att den svenska vården och omsorgen står inför gigantiska utmaningar är ingen hemlighet. Fler barn och äldre är den främsta orsaken. Sveriges kommuner och landsting (SKL) konstaterar i en prognos att kommande mandatperiod saknas över 60 miljarder kronor till den kommunala välfärden (se lördagens (3/3 2018) ledare i Norran).
Det lär skynda på utvecklingen.
Samtidigt är det inte det vi ska göra, alltså skynda på utvecklingen. Vi måste i stället stanna upp och fråga oss vems behov och önskemål som ska sättas i första rummet.
Ska vi se till de kommunpolitiker och verksamhetschefer som ser robotiseringen som en möjlighet att minska antalet anställda, och spara pengar, eller är det de äldres behov och önskemål som ska prioriteras. I dag drivs inte utvecklingen med utgångspunkt i de äldres situation.
Automatiseringen av arbetsuppgifter är över oss på bred front. Det är en utveckling som är svår, för att inte säga omöjlig, att stoppa. Svenska företag blir mer konkurrenskraftiga tack vare produktivitetsvinster, deras varor kan säljas till lägre priser, vilket leder till ökad efterfrågan.
Numera är det en självklarhet att använda industrirobotar för montering, bearbetning, förflyttning och paketering. Logistikbranschen kommer allt närmare en bred introduktion av autonoma transporter. Samtidigt som andra drömmer om att robotar ska vara lösningen på arbetskraftsbristen inom skola och omsorg.
Det är här vi behöver stanna upp och tänka till. För när det gäller vårdrobotar är vägen kantad av etiska och moraliska fallgropar. Brukarna får inte uppleva att tekniken inkräktar på deras integritet och självbestämmande. Tillsynsrobotar som Giraff får inte innebära att brukaren känner obehag av att hela tiden vara övervakad.
I den bästa av robotiserade världar fungerar vårdrobotar som avlastning för en stressad vårdpersonal. Tiden som ”blir över” kan förslagsvis användas till mänskliga möten och kontakter med brukarna. Tyvärr är den visionen nog en utopi.
Parallellt med rekordstora välfärdsbehov kommer det att saknas både personal och pengar ute i kommunerna. Nyrekryteringen till vård- och omsorgssektorn blir en stor utmaning. Kanske så stor att vårdrobotorna blir ett måste, ett nödvändigt ont.
Men som kollegan Malin Lernfelt skrev i en ledare i Norran för lite mer än ett år sedan: ”En robot kan inte smeka bort tårarna från en rynkig kind eller sjunga sångerna från barndomen som får en demenssjuk att lysa upp och minnas. Inte upptäcka utslag och sår på skör hud. Det får vi aldrig glömma bort. Innan man låter besparingsivrare och teknikentusiaster rusa iväg och göra gemensam sak finns därför goda skäl att fundera över vad den här utvecklingen i förlängningen kan innebära.”
Det är precis det som det hela handlar om …