Australiens nya premiärminister Scott Morrison.
ScoMo var en lojal skatteminister till Australiens förra premiärminister Malcolm Turnbull.
I varje fall fram till det att han inte längre var det.
Bakom smeknamnet, skapat av pressen, finns Australiens senaste premiärminister Scott Morrison. Den sjätte på elva år. Samtidigt är hans företrädare Malcolm Turnbull den fjärde premiärministern att under pågående mandatperiod avsättas av ett otåligt parti.
Den australiensiska politiken kan närmast beskrivas som osentimental. Kaosartad, måhända. Snabba kupper med ränksmidande fraktioner är inte ovanligt i parlamentet i huvudstaden Canberra, vare sig i det liberalkonservativa partiet eller i det nuvarande oppositionspartiet Labour.
I en politisk kultur där parlamentsgruppen, inte partiet, väljer partiledare, och därmed premiärminister och regeringschef, blir regeringar onekligen offer för nycker. Samtidigt behöver regeringen inte leta efter politiska projekt; de politiska vindarna tillsätter regeringar även utan inblandning av väljarkåren.
I Scott Morrisons fall var han inte ens tänkt att bli premiärminister. I stället blev han en kompromisskandidat efter ett misslyckat kuppförsök inom den liberalkonservativa koalitionen, som i själva verket består av två olika, inte sällan motverkande politiska krafter: Konservatismen och liberalismen.
Australien har inte lyckats undgå samma slags debatt som sveper över västvärlden för närvarande. Nationalism, kulturkrig och konservativa provokationer över klimatomställningen är en molande huvudvärk för samtliga centerliberala regeringar eller rörelser i Europa.
Valet av Scott Morrison är följaktligen ett resultat av den liberalkonservativa parlamentsgruppens panik över att inte möta samtiden med en ledare som i sin tidigare roll som migrationsminister blev känd för att möta den båtförda migrantvågen med nolltolerans.
Att Scott Morrison kampanjade mot att låta homosexuella gifta sig, i förra årets folkomröstning, är inte oviktigt i sammanhanget för en ängslig konservativ falang vars nervositet inför nästa års parlamentsval tog sin tribut i att låta en mer konservativ företrädare ta över. I grunden finns en rädsla för att förlora regeringsmakten, genom att regeringen försvagas gentemot Labour, på grund av att en del av deras egen väljarbas ska lockas i riktning mot mer högernationalistiska krafter.
Att ett liberalkonservativt parti i valet mellan liberalismen och det konservativa hemfaller åt det senare är avslöjande – och oroväckande. Den politiska sprängkraften oförnekbar.
I en pressad situation verkar ryggradsreflexen för liberalkonservativa rörelser inte vara den öppna, liberala vägen utan i stället en restriktiv och nationalistisk hållning. Det är beklagligt.
Även i Sverige pågår samma slags interna plågor som närmast hemsöker Moderaterna. Runt om i landet kämpar partiet med den obehagliga situationen att bli utmanat från höger via en, generöst beskrivet, nationell socialkonservatism. Olika lokala partiföreningar möter utmaningen med antingen existentiell vånda eller slipade liberala argument.
Det som händer framöver på lokalt plan kommer att ha stor betydelse för partiets inriktning på den nationella arenan under de kommande åren.
Moderaternas vägval har inletts.
Det är en kamp som angår oss alla.
Csaba Bene Perlenberg