Den tidigare socialdemokratiske statsministern Göran Persson satt i söndagens SVT Agenda och analyserade det inrikespolitiska läget. Medan utrikesminister Margot Wallström (S) för inte så länge sedan anklagade allianspartierna för ett ”väpnat rån” på svenska folket, beskriver Göran Persson Moderaterna som ett mittenparti.
Enligt honom står regeringspartiet Miljöpartiet för en ”pubertal trofépolitik”, genom att vilja stoppa Förbifart Stockholm, stänga Bromma flygplats och avveckla kärnkraft. Den tidigare S–ledaren ser hellre ett fördjupat samarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.
Statsminister Stefan Löfven (S) har på sistone gett otydliga signaler kring samarbetet med Miljöpartiet: när Sverigedemokraterna fällde regeringens budget stod Löfven med MP-språkröret Gustav Fridolin och förklarade att man tillsammans går in i valrörelsen med regeringens nedröstade budget.
En vecka senare meddelade statsministern att den nedröstade rödgröna budgeten inte längre är aktuell som valprogram, och formuleringarna blev mer svävande. Skulle Löfven vända Miljöpartiet ryggen? Nu i veckan, när regeringen samlats på Harpsund, är signalen åter att S och MP hör ihop.
Gott så, då finns det åtminstone tydliga alternativ inför extravalet som av allt att tyda blir av.
Göran Perssons önskan om ett blocköverskridande samarbete kommer med andra ord inte att infrias i en nära framtid. Ett starkt skäl till att blockpolitiken nu cementeras är Miljöpartiets politiska skifte efter språkrörsduon Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Under Gustav Fridolin och Åsa Romson har partiet kommit att bli ett tydligt vänsterparti.
Den som hade sina tvivel borde ha blivit av med dem när Romson i somras höll partiets tal under politikerveckan i Almedalen. Talet, som till stora delar gick ut på att män äter kött, kör för mycket bil och smutsar ner jorden, attraherade möjligen potentiella Feministiskt initiativ–väljare. Den bredare urbana medelklassen, som gillar valfrihet, föredrar däremot ett miljöparti i mitten.
För de borgerliga partierna blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att samarbeta vänsterut, när Miljöpartiet ges inflytande över till exempel pensionsöverenskommelsen, eller när partiet hindrar infrastrukturprojekt.
Om den mer mittenorienterade friskolevännen Mikaela Valtersson hade blivit språkrör i stället för Åsa Romson hade den politiska kartan förmodligen sett annorlunda ut.