Rikspolischef Dan Eliasson lovade att baxa igenom den största förändringen inom polisen på 50 år utan att belasta statens budget. Foto: Nora Lorek/TT
Rikspolischefen Dan Eliasson är en av Sveriges mest jagade män.
Statskontorets nya rapport om polisens omorganisation förstärker bilden av en myndighet i kaos.
Förra året klarades bara 14 procent av de anmälda brotten upp. Enligt Statskontoret måste lokalt polisarbete prioriteras mer.
Utredningsverksamhetens resultat faller kontinuerligt och polisen ligger efter med rekryteringar längst ut i organisationen.
”Det finns ett glapp mellan vad chefer och medarbetare förväntat sig av reformen och hur de upplever utfallet hittills”, lyder Statskontorets dom.
Liberalernas rättspolitiska talesperson Roger Haddad menar att Dan Eliasson skulle ha fått sparken av en borgerlig regering. Men ett av bekymren med omorganisationens kollaps är att det saknas en ensam gärningsman.
Politiskt fattade beslut, tidigare konsulter och den nuvarande ledningen utgör ett komplicerat garnnystan där trådarna löper in i varandra.
Dan Eliasson utsågs hösten 2014 av inrikesminister Anders Ygeman (S). Han har egentligen bara ett uppdrag: Att fullfölja omorganisationen från 21 länsvisa myndigheter till Rikspolismyndigheten.
Eliasson var ingen given kandidat, men den politiskt mest bekväma. Rikspolischefen lovade att baxa igenom den största förändringen inom polisen på 50 år utan att belasta statens budget.
”Svensk polis har aldrig haft så mycket pengar”, menade Eliasson får två år sedan.
I dag låter hans sirener annorlunda. Regeringens extra anslag på två miljarder kronor till och med 2020 bedöms vara otillräckligt.
”Jag är säker på att det inte räcker hela vägen fram. Vi kommer att behöva mer pengar”, säger rikspolischefen om budgeten.
Rikspolischefens helomvändning betyder en av två saker:
Antingen gjorde Eliasson fel ekonomisk bedömning från start. Nu sitter han där han sitter. I en organisation som pyr av missnöje, med ett brutet löfte till Ygeman.
Eller så insåg han sitt omöjliga uppdrag. I så fall prioriterades karriären, och lönen på 153 000 kronor i månaden, framför polisens faktiska behov. Rikspolischefen hade knappast fått jobbet om han inte sagt ” nemas problemas”när frågan ställdes.
Oavsett vilket lär Dan Eliassons dagar vara räknad.
Men Statskontorets utvärdering säger något om Sverige, och vilka egenskaper som belönas i offentlig förvaltning.
När rikspolischefen talade ut om turbulensen häromveckan jämförde han polisens dikeskörning med ett husbygge. Första utredaren sa ”vi ska ha ett hus”. Andra utredaren bestämde hur många våningar som behövdes. Eliasson kom in först i tredje fasen, som en byggherre helt beroende av andras ritningar (Fokus nr 37/2016).
Om omorganisationen blivit den succé som så många förutsåg skulle den beskrivas som ett framgångsrikt lagarbete. När den i stället blev ett fiasko har ingen det fulla ansvaret. Bara misstanken att Dan Eliasson utnyttjar den möjligheten för att klänga sig kvar är tillräckligt illa för att motivera hans avgång.
Lars Kriss