Alla resor har en början och ett slut.
Den här resan påbörjades för tio år sedan och avslutades i New York på tisdagskvällen när Sverige röstades in i FN:s säkerhetsråd. Sverige har suttit i säkerhetsrådet vid tre tidigare tillfällen; 1957/58, 1975/76 och 1997/98.
Det här är naturligtvis en stor politisk framgång för regeringen i allmänhet och för utrikesminister Margot Wallström (S) i synnerhet. När hennes diplomatiska fingertoppskänsla sviktade – snabbt lyckades Wallström göra sig ovän med både Israel och Saudiarabien – kunde Sverige i varje fall falla tillbaka på ett grundmurat gott rykte som ett land som står upp för fred och samarbete.
Kanske än viktigare blev det faktum att Sverige håller en hög profil i frågor som rör miljö, klimat och mänskliga rättigheter, frågor som är viktiga för många, och som hela tiden ökar i betydelse.
Vägen till en plats i säkerhetsrådet har dock kantats av rosor, det har varit både väldoft och törne. Taktik och osminkat röstfiske har bland annat resulterat i besök i kommunistdiktaturen Kuba, att kritiken mot Saudiarabiens massavrättningar plötsligt tystnade och att UD agerade resebyrå när 27 FN-ambassadörers besökte Sverige.
Syftet sägs ha varit att prata ihop sig inför klimattoppmötet i Paris, men bara misstanken om att det egentligen handlade om en förtäckt bjudresa, biståndspengar ska ha använts, har solkat ner den svenska kampanjen och överskuggar den diplomatiska framgången.
Det minsta den svenska regeringen nu kan göra är att lägga alla korten på bordet.
Med det sagt återstår huvudfrågan: Vad kan Sverige göra, kan Sverige göra skillnad?
Sverige kan självklart lyfta frågor om mänskliga rättigheter, om kvinnor, fred och säkerhet, om miljö och klimat. ”Det här ger oss en unik möjlighet att påverka den globala politiken”, utropar Somar Al Naher på obundna socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida(29/6 2016).
Visst hade det varit bra, ur flera aspekter, om Sverige, bara så där, verkligen kunde påverka den globala politiken. Men så enkelt är det nu inte.
Det är också i segerns glädjerus lätt att överskatta Sveriges möjligheter att göra skillnad. Dels har Sverige att förhålla sig till EU:s linje, dels sitter säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar – USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien – på den verkliga makten tack vare sin vetorätt.
Det är ett av vetorätten förlamat säkerhetsråd som Sverige nu tar plats i.
FN:s tröghet och oförmåga att agera i krissituationer är tydlig. Misslyckande efter misslyckande har staplats ovanpå varandra, på Balkan, i Rwanda och i Darfur och nu senast i Syrien där FN och världssamfundet misslyckats med att skydda civilbefolkningen och ge offren tillgång till humanitära organisationer.
Så vill Margot Wallström och Sverige göra skillnad, verklig skillnad, bör platsen i världspolitikens finaste finrum först och främst användas till att försöka bygga broar mellan säkerhetsrådets permanenta medlemmar så att vetorätten inte brukas/missbrukas och underminerar FN:s arbete.
Oavsett vilken väg Sverige väljer i säkerhetsrådet, oavsett vilka frågor man väljer att lyfta, så är det nu upp till bevis för Margot Wallström, en ifrågasatt utrikesminister.
Om lite mer än två år har vi svaret på frågan om Sverige verkligen kunde göra skillnad, i varje fall lite skillnad.