FOTO: JESSICA GOW/TT OCH PONTUS LUNDAHL/TT BILDMONTAGE: JOHANNES HÖGBERG
Vill du betala 13 kronor mer i skatt?
De flesta hade nog skakat på huvudet och småleende gått därifrån.
Fler hade förmodligen svarat ja om frågan ställts lite annorlunda: Är du beredd att betala 13 kronor mer i skatt för att herr A och fru B ska få en värdig ålderdom.
Risken är dock överhängande att inte tillräckligt många svarat ja för att något politiskt parti skulle våga föreslå en skattehöjning i den storleksordningen, än mindre genomföra en sådan. För Skellefteå hade det inneburit en kommunal skattesats på 35:40 (exklusive landstingsskatt).
Tretton kronor är ingen siffra huggen i sten, än mindre en prognos, däremot ett försök från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att beräkna gapet mellan behov och offentliga resurser 2035.
Den senaste tiden har larmrapporterna strömmat in: äldre får inte den hjälp de behöver. Samtidigt har det aldrig tidigare satsats så mycket pengar på just vård, skola och omsorg, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv. Skolan har under 2000-talet fått plus 8 procent, omsorgen plus 13 och vården plus 14, justerat för inflationen. Samtidigt är sådana siffror rätt ointressanta i en värld där människors upplevelser är viktigare än antalet satsade kronor. I takt med att svensken blivit rikare har också kraven på välfärden ökat.
Välfärdens långsiktiga finansiering är en genuint politisk fråga där partierna måste bekänna färg. Problemet är bara att det är väldigt få som vill/vågar göra det i en värld där orealistiska skattehöjningar ställts mot egenfinansiering, försäkringslösningar och/eller sänkt ambitionsnivå.
En som vågat är Malin Appelgren (KD), kommunalråd med äldreomsorgsansvar i Solna. I en debattartikel i Dagens Nyheter (2013-10-14) skissar hon på tre möjliga alternativ: 1. Göra det möjligt att köpa tilläggstjänster inom ramen för äldreomsorgen, 2. Höja ambitionsnivån, vilket kräver att en större del av BNP satsas på välfärden och/eller att andra kommunala verksamheter nedprioriteras, 3. Låta de friskaste – och rikaste – pensionärerna stå för en större del av omsorgen själva genom att till exempel höja maxbeloppet.
Själv tror hon på en kombination av dessa åtgärder. Om inget görs är risken stor att det inte kommer att finnas tillräckligt med resurser för att kunna garantera alla en värdig ålderdom.
Att gråta krokodiltårar framför kameran och sedan stoppa huvudet i sanden, som många politiker väljer att göra, löser inga problem. Vad det i stället handlar om är att hitta lösningar som kombinerar en solidarisk välfärd med större möjligheter att själv kunna välja den vård man vill ha – och betala för den. Men det är ingen lätt uppgift.