FOTO: DRAGO PRVULOVIC/TT
Malmöbon Dan Park sitter häktad med anledning av en serie affischer som han ställt ut på ett lokalt galleri. Han har tidigare dömts för förtal och hets mot folkgrupp vid två tillfällen.
I det ena fallet dömdes han för en affisch som föreställde en person från Afrosvenskarnas Riksförbund, iförd halsboja, tillsammans med texten ”Vår negerslav är bortsprungen”.
I det andra fallet handlade det om tre verk: en skylt med påskriften ”ZIGENAR BROTT ÄR NÅGOT GOTT” som han bar i en demonstration, en affisch som föreställde tre namngivna svarta män med ditritade snaror runt halsen och texten ”Hang-On Afrofobians”, samt en bild från en manifestation mot antisemitism där Dan Park hade skrivit ”Negerslav” på en persons jackrygg.
Vad är konst? Rent juridiskt lyder svaret: Konst är det som har verkshöjd, alltså ett alster som är originellt, som kräver fantasi eller hantverksskicklighet, som inte vem som helst skulle kunna snyta ur sig. I den bemärkelsen kan man definitivt kalla Dan Parks affischer för konst.
Somliga upprörs ändå över att Dan Park alls tituleras konstnär, de menar att han är en högerextremistisk propagandamakare. Men det ena utesluter inte det andra. Konst är inte bara det goda, smakfulla. Rasistisk konst är också konst.
Att till exempel placera en burk märkt ”Zyklon B” och ett hakkors utanför judiska församlingen i Malmö, såsom Dan Park tidigare gjort, kan därför betraktas som konst. Samtidigt är det en antisemitisk handling, och till skillnad från vad många vill göra gällande kan man inte bortse från det bara för att den även gör kreativa och estetiska anspråk. Rätten borde ha låtit honom ta konsekvenserna och fällt honom.
Konsten är nämligen inte större än livet självt; den är en del av livet. Att låta den inta en särställning ovan den övriga världens rök och damm är inte att högakta den, utan tvärtom att beröva den hela dess värde. Det gäller inte minst den sorts performativa konst som Dan Park sysslar med, där omgivningens reaktioner är en del av verket.
I samma sekund som någon tillåts hålla fram sina konstnärliga ambitioner som en sköld mot allt ansvar fråntas nämligen verket sin potential att beröra oss, att säga oss något om vår tillvaro, att förändra världen. Kvar blir en oformlig skärva som mest av allt kan liknas vid ett barns teckning.
”Det är konst!”
”Ja, titta! Vad fint du har gjort, lille vän.”
Jag vet inte hur det ligger till med de affischer som Dan Park nu sitter häktad för, men om de utgör ett lagbrott är det självklart att han ska dömas.
