Foto: TT bild.
Genom den ryska aggressionen mot Ukraina, och de återkommande flyg- och undervattenskränkningarna, vill Vladimir Putin skapa rädsla och lydighet.
Enligt vår utrikesminister Margot Wallström (S) lyckas han väl med att skrämma upp oss. Till Svenska Dagbladet sa hon nyligen att ”Här är svenskar, för första gången, på allvar rädda. Rädda för Ryssland, för vad de ska ta sig till, och tycker att de är oförutsägbara och oberäkneliga och gör saker som är folkrättsvidriga” (16/11 2014).
Hon talade kanske från hjärtat, men särskilt taktiskt var det inte. I söndagens SVT Agenda kritiserades uttalandet av försvarsdebattören Annika Nordgren Christensen, som tidigare suttit i riksdagen för Miljöpartiet. Wallströms uttalande är "jättebra, tycker Ryssland”, menade hon. I försvarspolitik är de signaler man sänder ut viktiga. När statsminister Stefan Löfven, försvarsminister Peter Hultqvist och ÖB Sverker Göranson samlade till presskonferens lät det desto bättre. Men det finns några orosmoln, utöver utrikesministerns uttalanden om hur rädda vi är, över den svenska försvarspolitiken.
Försvarsminister Peter Hultqvist, som är tydlig med att vi inte drar oss för att med vapen skydda svenskt territorium, vill utöka vårt samarbete med grannen Finnland. Det är bra, men borde inte utesluta en utredning om ett Nato–medlemskaps för– och nackdelar, något som regeringen sagt nej till.
Få saker talar för att Ryssland skulle ha något emot ett starkt svenskt nationellt försvar, eftersom Putin inte vill invadera Sverige. Ett Sverige som utökar samarbetet med Nato är däremot något som ger Putin huvudvärk. Oavsett det framtida samarbetet med Nato, behöver försvarspolitiken hantera den aktuella situationen på flera sätt än enbart med traditionell svensk försvarspolitik.
Ett ytterligare mörkt moln är att vi har en historiskt svag minoritetsregering – med ett miljöparti som gick till val på att minska anslagen till försvaret. I valrörelsen pratade språkröret Gustav Fridolin om ”de bredare hoten mot Sverige, skogsbränder och klimatförändringar” när försvarsfrågan och Jas–planen kom på tal (SVT 25/8 2014).
Breda hot i all ära, men det duger inte att prata om klimatförändringar när Vladimir Putin har siktet inställt mot Europa. Han har ett starkt stöd i Serbien, och investerari partier som ungerska Jobbik och franska Front National.
När Putins auktoritära, hbtq–hatande och militaristiska styre stärks i vårt närområde hjälper det inte att bara vara rädd.