I New York diskuteras världens havsmiljöer och blå ekonomi.
I Umeå diskuteras de snabba klimatförändringarna i Arktis.
Att de båda konferenserna arrangeras samtidigt är en händelse som ser ut som en tanke. För vad det handlar om är två sidor av samma mynt; försurning och uppvärmning.
Det är ingen konst att hitta larmrapporter: Om ingenting görs kommer världshaven att innehålla mer plast än fisk vid seklets mitt. Redan om 20 år kan Norra Ishavet få isfria somrar.
I takt med att isarna smälter ökar möjligheterna att utvinna olja och gas, fartygslederna mellan Europa och Asien kan kortas.
Det finns således ekonomiska intressen som många är intresserade att ta del av. De redan frostiga förbindelserna mellan Ryssland och väst, drygt tre år efter den olagliga annekteringen av Krim och Sevastopol, riskerar att bli än frostigare.
Arktis riskerar att förvandlas till en oroshärd.
Samtidigt som istäcket minskar i norr kämpar korallreven för sin överlevnad i söder. Enkelt uttryckt riskerar korallerna att få värmeslag. En fjärdedel av världens marina arter lever i samklang med korallreven, dör dessa riskerar miljoner och åter miljoner människor att mista sin försörjning från fiske och turism.
I Sverige har mycket av debatten handlat om nedskräpade kustremsor och de plastfragment som finns i hav och sjöar. Mellan fem och tretton ton skräp hamnar varje år i våra hav. Havsströmmar för med sig skräp från Nordsjön till Bohuskusten, ungefär fem badkar varje timme.
Lite fakta från Naturvårdsverket: 663 marina arter har påträffats skadade på grund av marint skräp, 48 olika arter av val har påträffats med skräp i magen. Stormfågeln i Nordsjön – som bara söker mat ute till havs – har i genomsnitt 33 plastbitar i magen. Det är tecken på hur mycket plast det flyter omkring i våra hav.
Några av de största ”bovarna” bakom utsläppen av mikroplaster är slitage på däck och vägar, konstgräsplaner och tvätt av syntetfiber. Naturvårdsverket konstaterar i en kartläggning att ”möjligheterna att förebygga och minska spridning av mikroplaster är begränsad på kort sikt”.
Plastpåsarna vi använder försvinner inte på flera hundra år, troligtvis aldrig, hamnar som mikroskräp i musslor som vi sedan äter. Spökgarnen som tappats eller dumpats fortsätter att fiska.
Lägg därtill att 30 procent av jordens fiskbestånd är överfiskade, enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO.
Listan över potentiella katastrofer kunde göras längre. Men jag stannar här med konstaterandet att man kan bli deprimerad för betydligt mindre.
Varken FN:s havskonferens i New York eller konferensen i Umeå lär kunna lösa problemen. Men för att dra till med en gammal, väl använd floskel: ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
USA:s president Donald Trump skulle förslagsvis kunna låta bli att ta bort förbudet mot utvinning av gas och olja i Alaska, som föregångaren Barack Obama införde. Ryssland kunde upphöra med satsningarna för att utvinna naturgas längs den sibiriska kusten.
Världens länder kunde följa Parisavtalet och införa och följa internationella avtal kring fisket. Kommunerna borde överge konstgräset till förmån för den äkta varan, gräsplanerna och du och jag skulle kunna ransonera plastpåsarna och använda dem fler gånger, köpa färre klädesplagg i syntetfiber och vädra mer och tvätta mindre.
Som sagt var: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.