I Landskrona byggde kommunen förra året en dimmaskin för 200 000 kronor, i syfte att förläna staden ett trolskt intryck. Men dimman skymde sikten för trafikanterna och gjorde vägbanan så hal att den inte gick att köra på, och efter två gångers användning tvingades kommunen ge upp.
Den var ingen höjdare, kommenterade gatuchefen lakoniskt den dyra dimmaskinens snara sorti.
När det handlar om pr och marknadsföring är det som att politikerna ofta glömmer bort att skattekistan inte är deras privata skattkista som de kan leka med hur de vill, utan att den består av medborgarnas gemensamt ihoptjänade pengar och att varje öre bör förvaltas med den största respekt.
Nog kan man skratta åt att Malmö stad i början av året betalade en pr-byrå över en halv miljon kronor för att döpa det nya konserthuset till Malmö Live, eller att Borlänge i våras donerade en kvarts miljon kronor till inspelningen av gangsterfilmen Vitt skräpför att marknadsföra staden. Men när pengar används för att "sätta en kommun på kartan" så innebär det mindre pengar till annat.
Förra året stod de lokala skolorna i Skellefteå under så hårda sparkrav att musikskolan hotades av nedläggning, och Skellefteå lasarett intog den föga smickrande förstaplatsen som det mest överbelagda sjukhuset i hela landet.
Samtidigt lade Skellefteå kommun 1,5 miljoner på att få arrangera en av deltävlingarna i Melodifestivalen. Det är nästan tre gånger mer än vad andra kommuner satsade på sina delfinaler. Skellefteå hade sedan tidigare uppskattat pr-värdet på evenemanget till 18 miljoner kronor, oklart på vilka grunder. För vem kommer ihåg var de olika deltävlingarna hålls?
Var då beslutet att lägga pengar på en delfinal i Melodifestivalen trots detta klokt? Eller skulle pengarna ha kunnat användas bättre? De skattebetalare som vill bilda sig en uppfattning om detta har ett drygt jobb framför sig.
Om man går in på kommunens hemsida tar det fem klick på lika många snåriga sidor för att hitta sidorna med budgetar och årsredovisningar. Sidan där budgeten ska ligga är helt tom. Årsredovisningen är 42 sidor lång och innehåller många ospecificerade ”övriga poster” som försvårar överblick.
Att information om vart de gemensamma medlen går görs lättillgänglig är inte bara självklart ur ett demokratiskt perspektiv. Det ökar dessutom medborgarnas inflytande och skulle, förhoppningsvis, få politiker att tänka sig för både en och två gånger innan de spenderar pengar som faktiskt egentligen inte tillhör dem.
Lisa Magnusson