Sverigedemokraterna hade all anledning att jubla efter valet 2014.
Det är en månad kvar till valet.
Partierna börjar formera sig. I helgen landade information från Sverigedemokraterna i brevlådan.
Det var efter valet 2014 som SD gjorde entré i kommunfullmäktige i Skellefteå. Gruppledaren Peter Lindqvist lyssnade dock mer på ”gubbarna på fiket” än vad han rådfrågade partiprogrammet. Ibland vänsterpopulist, ibland högerpopulist, men alltid populist.
Den lokala och regionala partiledningen lät sig dock inte imponeras av hans hemsnickrade politiska agenda. När Peter Lindqvist inte hamnade på valbar plats valde han att lämna partiet. Nu tar företagaren Markku Abrahamsson över. På listan i kommunalvalet finns 18 namn, varav 14 är män.
Tar SD fem mandat kommer representationen i fullmäktige att bestå av fyra män och en kvinna.
Socialdemokraterna betraktar folkhemmet som sin skapelse. Nu gör Sverigedemokraterna anspråk på att vara det nya folkhemspartiet. En av rubrikerna på den lokala SD-broschyren lyder också ”Folkhemstanken framför dyra visioner!”.
Rubriken kunde också vara som titeln på en engelsk musikal: ”Stoppa världen jag vill stiga av”.
Att blicka tillbaka, associera till välfärdsstatens framväxt, har visat sig vara ett framgångsrikt recept på riksplanet. I Skellefteå vill SD hoppa av den höga investeringstakten och ställer ”lyxinvesteringar” – vad som nu menas med det – mot kommunal kärnverksamhet, trygg kommunal ekonomi och högre överskottsmål.
Utan någon som helst retorisk blyghet ställer SD i Skellefteå vägar och vattenledningar mot kulturhus och ”ineffektiva integrationsprojekt” mot välfärden. Under rubriken ”Mindre mångkultur” visar Sverigedemokraterna att man fortfarande inte är ett parti som andra.
Med det finns också sådant som är bra i uppräkningen vad partiet vill göra. Bland annat att kommunen ska satsa på särskilda boenden, att skolan, vården och omsorgen ska få fler händer, att barngrupperna i förskolan ska minska, att det ska satsas på näringslivet och att kommunen ska arbeta för fler företagsetableringar.
SD har medvind på riksplanet, förmodligen också på det lokala. Det ska bli oerhört intressant att se hur den nya gruppledaren Markku Abrahamsson kommer att agera. Partiets högsta önskan är att släppas in i den politiska värmen och få påverka vid förhandlingsborden.
Nu lär det knappast ske i Skellefteå. I varje fall inte under den kommande mandatperioden. Även om Socialdemokraterna (förmodligen) tappar den egna majoriteten är det hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet man kommer att söka stöd. Det är inte heller troligt att den borgerliga alliansen aktivt kommer att samarbeta med SD.
Samtidigt är Sverigedemokraternas troliga framgångar i Skellefteå någonting som övriga partier har att förhålla sig till, vare sig de vill det eller inte. Frågan de måste ställa sig är om SD bortom de främlingsfientliga inslagen är en trovärdig samarbetspartner i övrigt, det vill säga i enskilda sakfrågor
Den frågan måste partierna själva få svara på. Men risken med en sådan strategi är att det skulle gynna martyrskapet som Sverigedemokraterna odlar och förstärka deras populistiska retorik om ”folket” mot ”eliten”. SD är det enda parti som skulle vinna på att övriga partier isolerar dem.
De har redan vunnit på det i riket, låt dem inte vinna på det även i Skellefteå.
Fotnot: Fram till valet kommer Norrans ledarsida att granska de lokala partiernas politiska agendor.