Få politiker och partier väcker så starka känslor som Jimmie Åkesson och hans Sverigedemokraterna. Men när Åkesson beskriver sig själv föredrar han ”vanlig”. I sin nyutkomna bok ”Satis polito” (lagom polerad), Asp & Lycke förlag, varvar han dagboksanteckningar med att beskriva sitt politiska engagemang fram till i dag.
Som för så många politiskt aktiva sverigedemokrater började det tidigt. I skolan fanns det lärare som markerade mot partiet, vilket sved i unga radikala nationalisters hjärtan, så även Åkessons. Så hur kommer det sig att denne vanlige Åkesson gick med i 90-talets SD? Pratet om nazister och skinnskallar är överdrivet, skriver han. Visst fanns de, men inte i så hög grad på landet. Och själv gick han med när Mikael Jansson tog över partiet 1995, efter den mer extreme Anders Klarström. Jag är något år yngre än Åkesson och minns ett 90-tal med Lasermannen, rädsla för rasister och ”Bevara Sverige Svenskt” klottrat på var och varannan husvägg. Åkesson har, av förklarliga skäl, ljusare minnen från samma tid.
Två saker slår mig när jag läser boken. Det ena är hur stark den inre sammanhållningen kan bli av yttre fiender, det andra hur okomplicerad historien om SD egentligen är. Okomplicerad i meningen att det är lätt att förstå partiets framgångar. SD har kommit att bli lagom polerat, och en del väljare vill helt enkelt se färre invandrare i Sverige, en del väljare ogillar muslimer. En hel del väljare ogillar vad man uppfattar som etablissemanget. Övertramp från journalister och politiska motståndare, hot och våld mot aktiva sverigedemokrater, har också spelat in.
När i princip resten av samhället är emot en gäller det att hålla ihop. Vad man kallar de fyras gäng – Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – fann varandra tidigt och finns i partiledningen än i dag. Det är talande att Åkesson har så svårt att fullt ut kritisera Erik Almqvist, som ropar ”babbe” och ”hora” i den så kallade järnrörsfilmen från en festnatt i centrala Stockholm. Skelleftebon och tidigare SD-riksdagsledamoten Lars Isovaara, som felaktigt påstod att han hade blivit rånad av två invandrare, visste kanske inte precis vad som hade hänt, skriver partiledaren ursäktande.
Åkesson kallar sig vanlig, men SD är på många sätt ett udda inslag i svensk politik. ”Vad har egentligen hänt? Vad har vi ställt till med?”, skriver han förvånat i sina dagboksanteckningar efter valnatten 2010. Som en trotsig ung man som har lyckats bättre än han vågat drömma om, med att ge igen på världen utanför.