Gustav Fridolin, 35, ställer inte upp för omval till språkrör i Miljöpartiet.
Gudrun Schyman, 70, lämnar partiledarposten i Feministiskt initiativ vid nästa partikongress.
Både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ gjorde urusla val. Miljöpartiet backade 2,47 procentenheter, klarade riksdagsspärren med knapp marginal, medan Feministiskt initiativ backade 2,67 procentenheter, landade på 0,46 procent. I Skellefteå ställde inte ens partiet upp med en egen lista, sönderslitet av interna stridigheter.
Det anmärkningsvärda är inte att Fridolin och Schyman lämnar respektive partiledarpost. Det anmärkningsvärda är att Miljöpartiet inte kunde dra nytta av sommarens extremväder – i stort sett alla klimatforskare är eniga om att den accelererande klimatförändring kommer från mänskliga aktiviteter – och att Feministiskt initiativ inte fick en ordentlig skjuts framåt av #metoo-rörelsen.
I ett Sverige där både gröna och feministiska perspektiv satt sin prägel på samhället är det inte bara ett underbetyg åt partiet som sådant, utan också ett underbetyg åt deras frontfigurer.
Miljöpartiet har inte haft många rätt under den gångna mandatperioden. Trots regeringsställning har partiets vallöften kantats av bakslag. MP har dväljts under det mäktiga röda S-oket. Att som litet parti sätta sig i samma regering som Socialdemokraterna har ett högt pris. På fråga efter fråga tvingades MP backa. Brutna löften spelar större roll än genomförda.
Mycket bättre blev det inte av att Miljöpartiet både innan och i valrörelsen valde att inrikta sig på skolan och migrationen. Det var nog många gröna väljare som undrade varför de skulle rösta på ett miljöparti utan en tydlig miljöprofil. Det är några av de frågor som kommer att prägla den interna debatten fram till kongressen i maj där Fridolins efterträdare ska väljas.
Det finns inte många miljöpartistiska ministrar som lämnar regeringen med godkänt betyg. Eftersom det är ett manligt språkrör som ska väljas lär Per Bolund, finansmarknads- och konsumentminister samt biträdande finansminister, ligga bra till. Men det är inte en pragmatisk teknokrat som partiet behöver.
Om partiet ska hitta tillbaka till fornstora dagar, hitta tillbaka till de gröna väljarna, är det däremot en miljöagitator partiet ska leta efter. Framför allt måste MP bli av med den självförvållade stämpeln att vara berett att offra delar av sin miljöpolitiska själ för att få vara med och regera.
I valet 2014 såg Feministiskt initiativ ut att ha någonting på gång. 3,12 procent innebar att man var mindre än 0,9 procentenheter från att klara riksdagsspärren. Några månader dessförinnan hade Fi tagit sig in i Europaparlamentet. Men sedan blev det tystare, tystare och ännu tystare. Inte ens #metoo-rörelsens budskap lyckades väcka liv i partiet.
När det borde vara skördetid för ett feministiskt parti blev det en golgatavandring. Gudrun Schymans positionering av Feministiskt Initiativ långt till vänster har säkerligen skrämt bort både en och annan potentiell väljare.
Med facit i hand har partiledningarna för både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, utifrån helt olika förutsättningar, gjort ett uselt jobb. Klimat- och miljöfrågorna, och de feministiska frågorna, är heta medan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ är iskalla. Båda partier borde ägna sig åt att agera profetisk röst i den politiska debatten. Då och där har de en uppgift att fylla.