Ska Norrbotniabanan börja byggas den här mandatperioden, i enlighet med statsminister Stefan Löfvens (S) vallöfte? Eller skjuts byggstarten upp?
Först sa infrastrukturminister Anna Johansson (S) att det inte var aktuellt denna mandatperiod, ”inte som det ser ut nu” (Norrbottens–Kuriren 7/4 2015).
Orsakerna hon angav var att arbetet med planeringen tar lång tid, och att det finns frågetecken om finansieringen. Efter kritik backade ministern och sa att byggstart kan ske våren 2018.
I samband med att den rödgröna regeringens budget fälldes uppstod frågor om Norrbotniabanans framtid. Sedan kom Decemberöverenskommelsen där allianspartierna lovade att släppa fram rödgröna budgetar.
Det följdes av att regeringen ställde sig bakom Norrbotniabanan AB:s ansökan om medfinansiering från EU, vilket väckte nytt hopp. Att den rödgröna regeringen har med banan i sin budget skadar inte det heller.
Men, det finns några men. Den som lyssnade på höstens interpellationsdebatt i riksdagen, om just Norrbotniabanan, märkte snart att infrastrukturminister Anna Johansson (S) låter långt ifrån lika tvärsäker som Skellefteås socialdemokratiska företrädare.
I debatten betonade ministern att allt inte är klart i dagsläget, och att regeringen först i infrastrukturplanen 2016 ska återkomma om hur de ekonomiska ramarna ska se ut. Värt att notera är att ministern också sa att även de rödgröna kommer att behöva göra prioriteringar.
Trots återkommande vaga uttalanden menar Skellefteås kommunalråd Lorents Burman (S) att Socialdemokraterna kommer stå fast vid vallöftet. Han säger till Norran att ”En form av byggstart blir det ju då järnvägsplaneringen ska slutföras” (9/4 2015). Men planering och byggstart är ingalunda synonymer.
Att politiker från Västerbotten gärna försvarar sina partier har vi sett många gånger. Strax innan jul påstod till exempel Edward Riedl (M) från Umeå att Norrbotniabanan kommer byggas snabbare med en alliansbudget (Norran 6/12 2014). I själva verket menar allianspartierna att förutsättningarna för att bygga ut järnvägen ska prövas, och det med hjälp av en förhandlingsperson. Mer konkret än så är det inte.
När det nu åter kastas paj om vilka som är de värsta svikarna om Norrbotniabanan kunde tonläget vara lägre från båda håll. Lägg i stället energin på att påverka partiledningarna som sitter på den politiska makten.