Moderatledaren Ulf Kristersson har meddelat att hans försök att bilda regering misslyckats.
Ibland är politiken lika dramatisk som den är förutsägbar.
Under helgen gav Moderatledaren Ulf Kristersson upp försöken att bilda regering: ”Nu har jag gjort vad jag i den här omgången kan göra”, konstaterade han på en välbesökt presskonferens.
När Centerpartiet och Liberalerna sa nej till Kristerssons förslag, en regeringen bestående av enbart Moderaterna, eller av Moderaterna och de allianspartier som vill ingå i den, var alla möjligheter uttömda. Sedan tidigare hade Stefan Löfven (S), Gustav Fridolin (MP), Jonas Sjöstedt (V) och Jimmie Åkesson (SD) meddelat att de inte vill se Kristersson som statsminister.
Redan innan valet stod det klart att regeringsbildningen skulle bli svår. Det parlamentariska läget saknar motstycke i modern politisk historia. Den blev inte lättare av att Stefan Löfven (S) redan i ett tidigt skede av förhandlingarna slog igen dörren för en blocköverskridande regering med orden att ”vi tänker inte bli ett stödparti åt en borgerlig regering”.
Det är mycket som talar för att Stefan Löfven får uppdraget att försöka bilda en ny regering. Sannolikt kommer han att uppvakta Centerpartiet och Liberalerna för att få till stånd en mitten-socialdemokratisk regering. Det är här den stora dramatiken ligger. Lyckas Löfven ritas den politiska kartan om. Blockpolitiken hade varit död, för att sedan återuppstå i en ny skepnad.
Sverige hade i praktiken fått ett konservativt block bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och ett mittenblock med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Vänsterpartiet hade isolerats. Det är möjlig utveckling, även om den inte är särskilt trolig. Alla borgerliga partiledare har bedyrat att Alliansen håller ihop.
När Alliansen bildades sensommaren 2004, inför riksdagsvalet två år senare, var det för att skapa ett tydligt alternativ till den socialistiska blocket. Så länge det gick att samla en majoritet var Alliansen en utmärkt idé, sett ur ett borgerligt perspektiv. Men när väljarunderlaget började svikta förändrades grundförutsättningarna.
Kristersson har inte varit tillräckligt stark för att kunna hantera slitningarna inom blocket.
De sprickor som hjälpligt tätades under valrörelsen började synas igen när Kristersson meddelade att Löfven stängt dörren till samarbete. Centerledaren Annie Lööf kritiserade indirekt Kristersson med orden: ”Jag tror att man behöver ha mer än två möten för att få till de breda blocköverskridande lösningar som Sverige behöver.”
Att det dessutom finns en högljudd gruppering, lite osäkert hur stor den är, som vill att Moderaterna ska lämna Alliansen och inleda ett konservativt samarbete med Sverigedemokraterna gör det inte lättare för M-ledaren. En dådan gruppering finns även inom Kristdemokraterna.
Fem veckor efter valet har Sverige fortfarande inte ens en statsministerkandidat som riksdagen kan ta ställning till. De från början låsta positionerna är lika låsta. Kompromissviljan obefintlig.
Mycket talar för att uppdraget att försöka bilda regering nu går till Stefan Löfven. Det finns väldigt lite som talar för att han skulle lyckas bättre än Ulf Kristersson.
Nu ligger bollen hos Centerpartiet och Liberalerna: Bryta upp blockpolitiken eller bevara den?
Svaret på den frågan lär dröja. Det kan bli många samtalsrundor med talman Andreas Norlén innan Sverige har en ny regering.