Glada miner bland forna fiender.
Vissa saker blir aldrig omoderna: Högläsning av Tennysons dikt med strofen ”Ring klocka ring” på nyårsafton, en klassisk tweedkavaj – och gammalt groll partier emellan.
En närmare titt på forna och nutida konflikter ger en tydligare bild av varför partilandskapet ser ut som det gör, vilka hinder som har överkommits och varför vissa vägrar att samarbeta även om det skulle gynna dem själva.
Innan de fyra borgerliga partierna samlades under ett gemensamt orange banér var det långt ifrån självklart att de skulle kunna samsas över en fika – och definitivt inte att de skulle kunna regera framgångsrikt i åtta år.
Trots att det har gått många år sedan striden om löntagarfonderna har Moderaterna ännu inte förlåtit Folkpartiet för att de förespråkade och ville utreda dem. Än i dag mumlar gammelmoderater att man inte kan lita på folkpartister.
FP har å sin sida inte förlåtit Moderaterna för att de tog rollen som borgerlighetens storebror. Folkpartiet är ju det enda parti som på ett trovärdigt sätt kan kombinera socialt ansvarstagande med en fri ekonomi. Allrahelst ska det vara som på den gamla partiledaren Bertil Ohlins tid då närapå var fjärde väljare röstade på FP.
Dessvärre är inte Folkpartiet särskilt högt aktat inom den partipolitiska borgerligheten. Kristdemokraterna ser partiet som familjens främsta fiende och ogillar att FP vill bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas. Kärleken, eller bristen på kärlek, är besvarad. Många folkpartister skulle gärna se att KD åkte ur riksdagen så att de slapp dras med borgerlighetens värsta reaktionärer.
Dock kan samtliga borgerliga partier, åtminstone på riksnivå, enas om motståndet mot V, S och MP. Centerpartiet har ännu inte kommit över att MP lagt beslag på miljöfrågan, vilket var C:s paradgren på 1970-talet. Vänsterpartiets diktaturkramande kommer aldrig att glömmas av folkpartister som har förläst sig på den före detta folkpartiledaren Per Ahlmarks böcker, däribland ”Vänstern och Tyranniet”.
Socialdemokraterna och Moderaterna är fortfarande svensk politiks ärkefiender. Trots att de har mer gemensamt än någonsin skulle en S/M-koalition vara alldeles för smärtsam för att ens komma på tal inom partierna.
Även vänster sida har sin beskärda del konflikter. S, framförallt LO-förbunden, har länge varit skeptiska till MP. Högre bensinskatt och tillväxtkritik går inte ihop med vare sig Transportförbundets eller S-pamparnas industrivänliga agenda. Och MP anser att S är fullt av maktfullkomliga gubbar som håller miljöfarliga industrier under armarna.
Vissa oförrätter kommer aldrig glömmas, trots att preskriptionstiden har gått ut. Men Alliansen lyckades överkomma gamla gräl för att kunna regera, vilket är precis vad S och MP kommer tvingas att göra om de vill behålla regeringsmakten.
Naomi Abramowicz
Liberala nyhetsbyrån