Att vara politiker är att agera i offentligheten.
Det som skrivs, sägs och görs utifrån rollen som förtroendevald blir omedelbart en del av en samhällsdiskussion, alldeles oavsett om det är avsiktligt eller oavsiktligt. Öppenheten inbjuder till granskning och kritik.
Detsamma kan sägas om att vara journalist i alla dess olika former. Det som skrivs, sägs, och de redaktionella nyhetsvärderingar, och den rapportering och analys som görs på nyhetsplats, blir även det en del av samhällsdiskussionen.
Medan andra yrkesgruppers överväganden, misstag, framgångar och vardagliga förvärv sker på arbetsplatser där få andra yrkesgrupper har konstant insyn blir resultatet av journalisters arbete snabbt allmängods. Varje dag är en ny risk att förlora läsarnas förtroende.
Ambitionen är att alltid hålla en hög lägstanivå och att utefter rutiner och publicistiska riktlinjer arbeta på ett sätt som främjar sanningsenlig informationsförmedling.
Samtidigt har politiker, tack vare sociala medier, blivit sina egna publicister, betydligt mer kapabla att förmedla sin egen information än vad som tidigare varit fallet.
Möjligen är det därför vissa politiker de senaste åren lagt ett nytt sakpolitiskt område till sin ämnesportfölj: Professionell mediekritiker. Vissa politiker har till och med gjort det till en bärande del av sin politiska identitet.
Två partier, mer än andra, har anammat en slags automatisk mediekritik som ett politiskt ställningstagande: Sverigedemokraterna och Moderaterna.
Sverigedemokraterna är onekligen mest extrema: De senaste tio årens rättmätiga granskningar av många sverigedemokratiska politikers rasism, blandat med en hög grad av politiska vildar runt om i landet, har gjort att partiledaren Jimmie Åkesson till och med utmålat nyhetsmedier som en politisk motståndare.
Men även inom Moderaterna är mediekritik ett populärt politiskt sakområde. Ibland verkar vissa M-politiker till och med tycka att det är roligare att ägna sig åt publicistiska diskussioner än politik. Inte minst frän kritik mot public service och SVT är en återkommande paradgren.
Flera medier, däribland Aftonbladet, har uppmärksammat Edward Riedls – den moderata riksdagsledamoten från Västerbotten – märkliga anklagelse om medierna, klimatet – och Miljöpartiet.
I ett inlägg på sociala medier har Edward Riedl delat sin moderata partikamrat Leif Gripenstams kommentar om att media ”vill få valrörelsen att handla om något som inte gynnar SD o som räddar kvar MP i riksdagen” med sitt eget tillägg: ”Agendasättande journalistik urholkar traditionella mediers trovärdighet. Den kortsiktiga vinsten hos dessa journalister som räddar MP har långsiktigt ett högt pris för svensk demokrati.”
Logiken är haltande. Nyhetsmedier rapporterar om nyheter. Den exempellösa sommaren med stegrande värmerekord har till skillnad från sedvanliga, nyhetsmässiga sommartorkor varit värt att rapportera om.
Enligt Riedls resonemang skulle medierna inte heller ha rapporterat om flyktingkrisen hösten 2015 med risk för att det skulle ha gynnat exempelvis Sverigedemokraterna. Det är ett helt orimligt förhållningssätt till mediers samhälleliga uppdrag.
Medier och journalister är på intet sätt undantagna berättigad granskning och kritik.
Slentrianmässigt misstänkliggörande utifrån politiskt egenintresse är dock ett tröttsamt sätt att försöka göra sig relevant på nyhetsmediers bekostnad.
Csaba Bene Perlenberg