Vi skriver sommaren 2017. Lorents Burman och Maria Marklund, S-märkta kommunalråd, var nöjda med att Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd hamnade i Skellefteå.
Vi skriver sommaren 2017. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) är på besök i stan. Med sig har han beskedet att regeringen etablerar en statlig myndighet i Skellefteå: Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, MFoF. Enligt myndighetens egen hemsida är det 13 personer som jobbar där.
Kommunchefen Kristina Sundin Jonsson var nöjd, kommunalrådet Lorents Burman (S) var nöjdare, men nöjdast var kommunalrådet Maria Marklund (S). Så här säger hon i ett pressmeddelande från kommunen: ”Från Skellefteås sida har vi valt att se omlokaliseringsfrågan av statliga jobb som en del av regeringens generella avsiktsförklaring för hur vi i Sverige ska kunna möta medborgarnas behov av service samtidigt som vi förbättrar förutsättningarna för att kunna bo och leva i hela landet.”
Men för den förra Löfven-regeringen handlade det inte bara om att förbättra förutsättningarna för att kunna bo och leva i hela landet. Det handlade också om ett pragmatiskt politiskt synsätt, om att bilden av en socialdemokrati som inte brydde sig om de små och medelstora städernas väl och ve var på väg att sätta sig. Det fanns en betydande rädsla för stora väljartapp.
Vi skriver våren 2019. Några nya besök med nya statliga myndigheter till Skellefteå är inte inplanerade, vad känt är. Däremot hade kommunen kunnat göra vad staten redan har gjort, nämligen omlokalisera offentliga tjänster från centrum till andra områden. Förslaget kommer från centerpartisten Helena Moen, och frågan har utretts av kommunledningskontoret. Som kommit fram till att fördelarna inte är tillräckligt stora. Centralorten behåller därmed de administrativa funktionerna.
Till förtret för byar och samhällen.
Det är intressant att studera den lokala socialdemokratiska retoriken i frågan. Vi kan börja med kommunalrådet Maria Marklunds ord om att regeringen ”förbättrar förutsättningarna för att kunna bo och leva i hela landet” med omlokaliseringen av statliga jobb. Uppenbarligen gäller det inte de kommunala. På annat sätt går det inte att tolka förslaget till beslut, att det i dagsläget inte ska göras någon utflyttning av administrativa tjänster från centralorten.
Vi kan fortsätta med kommunalrådet Lorents Burman och vad han säger till Norran (24/4 2019): ”En risk, som även gäller den statliga utlokaliseringen, är ju att människor inte väljer att följa med i flytten och att det uppstår kompetens- och rekryteringsproblem”. Det är sant. Men när MFoF hamnade i Skellefteå var inte det inte ett argument som hördes från kommunalrådens sida, att flytten skulle innebära kompetensproblem för myndigheten.
Men bortom all fakta i ärendet, bortom alla förklaringar och bortförklaringar, finns det ytterligare en viktig aspekt, som den förra regeringen Löfven tog hänsyn till. Och det är symbolfrågan. I Skellefteås fall handlar det om att byarna och samhällena utanför centralorten känner sig förfördelade. Till exempel vad gäller gatljusen.
Självklart är det bra att kommunledningen, både den politiska och den på tjänstemannanivå, agerar för att Skellefteå ska få fler statliga jobb. Men då gäller det också att behärska den svåra konsten att leva som man lär, om inte förlorar man snabbt i trovärdighet.
Stefan Löfven talar ofta om ett Sverige som måste hålla ihop, Lorents Burman och Maria Marklund borde tala betydligt oftare om Skellefteå i samma termer.