Nästa lördag går prideparaden genom Skellefteå.
Men innan dess har det förelästs, arrangerats en regnbågsmässa och drop-in-vigslar, teaterföreställningar och en hel del annat under en hel vecka.
Skellefteå AIK kommer att spela i regnbågströjor när man möter Djurgården.
Annat var det förr. Homosexualitet var olagligt i Sverige fram till 1944 och klassades som en sjukdom fram till 1979. Det var inte så länge sedan kändisar började glänta på garderobsdörren och komma ut i offentligheten som homosexuella.
När höjdhopparen Emma Green klart och tydligt visade sitt ställningstagande mot Rysslands antihomolag, genom att måla naglarna i Pridefärger under friidrotts-VM i Moskva 2013, såg höjdarna i friidrottsförbundet rött.
Man kan riktigt höra hur ropen ekade längs korridorerna: Idrott och politik hör inte ihop.
Det gör de visst. Det mesta i dagens samhälle är faktiskt politik. Väljer du israelisk frukt i affären, odlad på ockuperad mark, så är det politik, precis på samma sätt som det är politik att välja att köpa/inte köpa produkter från länder med taskiga arbetsförhållanden och diktaturer där fackföreningar är förbjudna.
Däremot är inte idrott partipolitik.
Att Skellefteå spelar i tröjor med regnbågsfärgade revärer på armarna är ett starkt och viktigt ställningstagande: Hit är alla välkomna, oavsett sexuell läggning, så länge du håller måttet på det idrottsliga och personliga planet.
Det svenska samhället har kommit långt i många HBTQ-frågor, bra mycket längre än nästan alla andra länder. I Iran, Mauretanien, Saudiarabien, Sudan, Jemen och i delar Nigeria och Somalia är det fortfarande olagligt att vara homosexuell – det kan straffas med döden. I ytterligare 70 länder finns lagar mot homosexualitet.
Men trots att Sverige är att betrakta som ett föregångsland återstår en hel del att göra.
Fortfarande trakasseras och hånas homosexuella, några till den grad att de ger upp och flyttar för att kunna leva ett vanligt familjeliv med sin partner. Hela det offentliga Sverige måste bli bättre att se till HBTQ-personers särskilda behov, hela vägen från sjukvård via myndigheter till föreningar.
Det som borde vara självklart är det inte.
Hur som helst, så länge det finns fördomar kring HBTQ så behövs pridefirandet. Inte för själva firandets skull, även om det nästan alltid är roligt att festa, utan för att påminna om att i ett jämlikt samhälle är vissa mer jämlika än andra, för att låna en metafor från George Orwell.
Och det är som Emma Green säger: ”Kärlek mellan två människor kan aldrig vara fel”. Rätten att älska den man vill, och därmed få ha den sexuella läggning man har, vilken den nu än är, måste värnas, även i 2010-talets Sverige.