Norrlänningarna vill ha Norrbotniabanan, sörlänningarna höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg/Malmö, skåningarna en tunnel mellan Helsingborg och Helsingør i Danmark och stockholmarna vill ha ännu mer tunnelbana och ännu fler vägar.
När det gäller infrastruktur tycks behoven vara oändliga, samtidigt som statens pengar är ändliga. Så vem betalar moderniseringen av Sverige?
Av hävd har investeringar i transportinfrastuktur – vägar och järnvägar – finansierats med pengar över statsbudgeten. Med tiden har det dock blivit allt vanligare att regering/riksdag försökt hitta alternativ. Ekonomistyrningsverket, den myndighet som ska se till att skattebetalarnas pengar utnyttjas effektivt, ser tre former av alternativ finansiering: lån i Riksgäldskontoret, offentlig/privat samverkan och infrastrukturavgifter.
H G Wessberg och Catharina Håkansson Boman utsågs i somras av den dåvarande infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd (M) till förhandlingspersoner för Sverigebygget, den förra regeringens kombinerade bostads- och järnvägssatsning. Deras uppgift var bland annat att ta fram förslag till principer för finansiering av höghastighetståg och pröva förutsättningarna för en utbyggnad av järnvägen i norr. Sedan dess har den nya rödgröna regeringen sagt att Norrbotniabanan ska byggas – men med vilka pengar är oklart.
H G Wessberg, en gång i tiden förre statsministern Fredrik Reinfeldts statssekreterare, har inte gjort någon större hemlighet av att han anser att det privata näringslivet, kommuner och regioner bör stå för en del av finansieringen.
Det är naturligtvis en väg för staten att snabbare kunna förverkliga angelägna infrastrukturprojekt. Men är det verkligen det privata näringslivets uppgift att vara med och finansiera statliga vägar och järnvägar. Det borde det inte vara. Inte med tanke på att företagen redan bidrar till det svenska välståndet, dels genom att betala skatter och avgifter till staten (om man nu inte gömmer pengarna i skatteparadis), dels genom att skapa arbetstillfällen, som i sin tur genererar skatteintäkter till stat, kommun, landsting och regioner.
Hur mycket är det meningen att företagen ska betala för att få vara med och skapa välstånd?
Ett bättre alternativ än att ställa långtgående krav på medfinansiering är tidsbegränsade vägtullar och höjda brukaravgifter på järnväg, tills investeringen är betald. De som utnyttjar betalar, helt enkelt. Svårare behöver det inte vara.
H G Wessberg har en hel del att fundera på innan han senast sommaren 2016 ska redovisa uppdraget. Behoven är oändliga men kassan är ändlig.