Nygammal M-politik är inne igen

Ledare. I det kommunpolitiska programmet finns det sådant som är bra, men också det som inte är det: från sänkt skatt för alla som arbetar till slumpvisa drogtester i skolan, från att införa lagen om valfrihet till kameraövervakning i ”särskilt brottsutsatta områden” och från fler attraktiva boenden i sjönära lägen till tiggeriförbud.

Foto: Pär Lindström

Politik2018-08-16 07:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Först blev Moderaterna de ”Nya Moderaterna”, eller ”vår tids arbetarparti”, för att använda Fredrik Reinfeldts egna ord. Sedan blev de ”nya” Moderaterna äldre igen, men marknadsför sig fortfarande som ”nya”.

Krångligt? Det handlar om den ideologiska inriktning partiet vill ta. När Ulf Kristersson valdes till ny ledare för Moderaterna var frågan: Blir det en återgång till traditionella moderata värden eller en nytolkning av de ”Nya Moderaterna”? Det blev i mångt och mycket det förstnämnda.

De tvära kasten på riksplanet har inte varit lika tvära på det lokala. Här ser det politiska landskapet mycket annorlunda ut. Men även här har det på senare tid blivit en högersväng, tiden har helt enkelt mognat för en nygammal M-politik. Han har följt partilinjen i flera frågor som det nationellt varit mycket debatt om.

Med lite mer än 350 röster tillgodo till Vänsterpartiet blev Moderaterna näst största parti i kommunfullmäktige i Skellefteå. I kraft av sin storlek tog partiet över den ledande rollen i Alliansen, en position som Liberalerna mer eller mindre prenumererat på. Det ansvaret har skickligt förvaltats av Andreas Löwenhöök.

Oavsett vad man tycker om Moderaternas politik måste man konstatera att Löwenhöök tillhör fullmäktiges toppskikt. Han är väl påläst, korrekt och med lokala mått mätt skicklig retoriskt.

Att Andreas Löwenhöök skulle toppa den lokala M-listan var självklart. Listan innehåller 49 namn, principen varannan damernas gäller i stort, till slut blev det 24 män och 25 kvinnor.

Hur ska man då sammanfatta det kommunpolitiska programmet, ”Nya krafter för Skellefteå”?

Precis som på riksplanet är det mer och fler krav och tuffare tag som gäller.

Moderaterna har listat 128 punkter för tillväxt och utveckling, både sådant som är kommunala angelägenheter och sådant som inte är det.

Här finns det som är bra, men också det som inte är det: från sänkt skatt för alla som arbetar till slumpvisa drogtester i skolan, från att införa lagen om valfrihet till kameraövervakning i ”särskilt brottsutsatta områden” och från fler attraktiva boenden i sjönära lägen till tiggeriförbud.

På riksplanet har opinionssiffrorna varit skakiga, minst sagt. Anna Kinberg Batra bottnade med 15,7 procent i juli förra året. Efter partiledarbytet såg det lite bättre ut, som högst 22,9 procent i januari 2018 för att sedan börja dala igen.

Ulf Kristersson har inte varit tillräckligt tydlig när han svarat på frågan om han helt eller delvis kan tänka sig att regera med hjälp av Sverigedemokraterna. Det hade varit intressant om Andreas Löwenhöök med ett ja eller ett nej kunde svara på frågan: Kan Moderaterna i Skellefteå i något läge under nästa mandatperiod tänka sig att luta sig mot ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Förhoppningsvis svarar han nej.

Det skulle förvåna mycket om Moderaterna inte ledde Alliansen även nästa mandatperiod. Som största borgerliga parti har M huvudansvaret att som ”talesparti” för Alliansen föra Skellefteå bort från många av de socialdemokratiska tankegångar som präglat staden i minst ett mannaminne.

Det är bara genom politiskt samarbete som förändringar kan ske här i Skellefteå. Men det handlar inte bara om att utveckla samarbetet inom Alliansen utan också om att ge utrymme för de enskilda partiernas profilfrågor. Det är en uppgift för (troligen) Andreas Löwenhöök som kräver fingertoppskänsla kombinerat med integritet.