Det slog inte ner som en bomb, kom snarare som en överraskning.
Andreas Westerberg, Liberalernas gruppledare i Skellefteå, lämnar politiken. Till slut gick det inte längre att kombinera den med halvtidsjobb som lärare och ett familjeliv. Eller som han själv uttrycker det: ”Jag var tvungen att välja något och välja bort något annat. Jag valde eleverna.”
När Andreas Westerberg lämnar politiken tystnar en stark liberal röst. En röst som alltid stod upp för liberalismens mest grundläggande värdering; att frihet är en förutsättning för att människor ska kunna växa och utvecklas till ansvarskännande medborgare.
Ena dagen handlade det om yttrandefrihet, den andra dagen om friheten att lyckas i skolan, den tredje om ekonomisk frihet, möjligheten att välja.
Andreas Westerberg är också den enda av gruppledarna i kommunfullmäktige som på allvar tagit strid mot Sverigedemokraterna.
Socialdemokrater och vänsterpartister har mest ägnat sig åt att försöka bevara den klassiska politiska konfliktlinjen mellan höger och vänster. Samtidigt som Westerberg insett behovet av att också debattera konflikten mellan ett liberalt och ett konservativt, nationalistiskt samhälle.
Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraterna är Liberalernas huvudmotståndare. Eller rättare sagt den konservativa, nationalistiska politik som SD för. Det borde också Socialdemokraterna i Skellefteå veta. Trots det har S ända in i målkaklet antytt att Liberalerna kan tänka sig att samarbeta med SD.
Det var inte snyggt gjort.
Alliansen har både i samband med valet 2014 och valet 2018 drabbats av tunga avhopp. Centerpartisten Daniel Öhgren flyttade till Umeå och ersattes av Carina Sundbom, Kristdemokraten Maria Wiksten hoppade av och ersattes av Charlotta Enqvist, som i sin tur troligen kommer att ersättas av Petter Ershag.
Och nu lämnar Andreas Westerberg politiken, och ersätts av … Just det, vem ersätts han av?
Enligt valnattens preliminära resultat går Liberalerna back ett mandat, landar på fyra. På platserna två till fem återfinns Stina Engström, Günter Larsson, Emma Gustafsson och Lars Åhman. Det stora problemet för Liberalerna, förutom att partiet halverats på två val, är att det svårt att se någon självklar efterträdare.
Väljer valberedningen erfarenhet lär det stå mellan en retoriskt attackerande Stina Engström och en lugn, eftertänksam Lars Åhman.
Men det är omöjligt att sia om utgången.
För det handlar inte bara om att kunna, det handlar också om att vilja. Att vilja offra kvällar och helger, och mycket annat, på någonting som mer eller mindre är att betrakta som ett fritidsintresse.
Men politik handlar inte bara om person, även om valraketerna Lennart Gustavsson i Malå och Håkan Jansson i Norsjö, och många andra valraketer runtom i Sverige, fört upp sina partier på överraskande höga nivåer. Politik handlar framförallt om innehåll, om hur innehållet paketeras och presenteras.
Det är ingen hemlighet att många väljare tycker att Liberalerna är näst bästa parti. Relativt sett är det Liberalerna som skulle ha mest att vinna på att andra partiers väljare skulle rösta på sitt näst bästa parti, då man skulle mer än fördubbla stödet. Det finns absolut ingen anledning att tro det ser annorlunda ut i Skellefteå.
Nästa gruppledares huvuduppgift blir därför; se till att Liberalerna inte uppfattas som näst bäst utan som bäst.