Vill vi se ännu bättre resultat finns det fortfarande mycket kvar att lära av skolan som den såg ut innan flumpedagogerna tog över. Foto: Henrik Montgomery/TT
Den svenska skolans ras rakt ned i avgrunden har brutits.
Det var budskapet häromdagen efter att den senaste TIMSS-mätningen presenterats.
TIMSS är en internationell skolstudie som görs av IEA, The International Association for the Evaluation of Educational Achievement, som vart fjärde år mäter kunskaperna i naturvetenskapliga ämnen i årskurs 4 och 8.
Den nu aktuella mätningen gjordes 2015 och visar att svenska elever i matematik är tillbaka på 2003 års nivå. Både hög- och lågpresterande elever gör bättre ifrån sig.
Det är glädjande och kan inte tolkas på annat sätt än att de reformer Alliansen genomförde under sin tid vid makten gjort skillnad. Matematiklyft, större fokus på kunskap, högre krav på ordning och reda samt bättre utbildade lärare var otvivelaktigt vad som behövdes för att få skolan på rätt köl.
Samtidigt är det för tidigt att luta sig tillbaka. Resultaten i TIMSS ligger under den nivå svenska elever presterade när mätningarna startade 1995. Dessutom är svenska elever fortfarande sämre på matematik än jämnåriga i våra grannländer och ligger under både EU- och OECD-snittet.
Det är långt ifrån acceptabelt i ett land som säger sig vilja ha världens bästa skola.
Oroande är också hur skolan fortfarande tyngs ned av såväl onödig administration som ovetenskapliga metoder, vilket framförallt leder till att elever från hem utan studietradition inte får möjlighet att utvecklas till sin fulla potential.
I stället för att ställa höga krav på alla elever har man omhuldat idéer om olika ”lärstilar”. De som inte kommer från studievana hem har därför inte heller fått lära sig vikten koncentration och ansträngning i skolan.
Hjärnforskning visar att inlärning fungerar ganska lika för oss alla. Vill man bli riktigt bra på något krävs djupgående studier, lugn och ro, samt repetition om och om igen.
Seriös skolforskning visar på samma sätt hur elever som har kompetenta lärare, får mycket undervisning, har en god studiemiljö och vars kunskaper följs upp av pedagoger som har tid att göra just detta, har bättre möjligheter att lyckas.
Ändå experimenteras det hej vilt med än det ena än det andra. Som entreprenöriellt lärande, utepedagogik, ”synliggörande av elevernas lärande”, problembaserat lärande och digitalisering. Det sista är onekligen viktigt, skolan måste precis som det omgivande samhället anpassa sig till en allt mer digitaliserad värld.
Samtidigt har datorer och ipads ofta införts i skolan, inte som ett svar på befintliga behov eller som ett sätt att förbättra undervisning och resultat, utan som en socialpolitisk insats eller för att peppiga ITK-strateger sagt så. Inte sällan gör de därför mer skada än nytta.
De förbättrade matematikkunskaperna i TIMSS-mätningen är ett bevis på att Tillbaka-till-framtiden-strategin faktiskt fungerar.
Vill vi se ännu bättre resultat finns det fortfarande mycket kvar att lära av skolan som den såg ut innan flumpedagogerna tog över.
Malin Lernfelt