G÷TEBORG 2014-05-01 Gudrun Schyman talade och tÂgade fˆr Feministiskt Initiativ p fˆrsta maj i Gˆteborg. Foto: Thomas Johansson / TT / Kod 9200
Om riksdagsval enbart avgjordes på partiernas slogans, skulle Feministiskt initiativ snart kunna bilda egen regering. ”Ut med rasisterna – in med feministerna” slår knock out på Moderaternas och Socialdemokraternas ”Alla behövs”, och mycket riktigt stiger FI i opinionen.
I Ipsos aprilmätning fick FI 2,3 procent och i den senaste Sifo-mätningen till Europaparlamentsvalet blev siffran 3,2. Vidare lockade partiet, enligt egen utsago, över 10 000 personer till sina förstamajfiranden i Stockholm, Göteborg och Malmö. Talespersonen Gudrun Schyman, som åker land och rike runt och diskuterar feminism, pratar om en feministisk vår.
Om sanningen ska fram är det inte helt frostfruset i de övriga partierna. På 1 maj deklarerade Stefan Löfven (S) att han vill ha en feministisk regering och Vänstern motiverar ett vinstförbud i välfärden med att det främst gynnar kvinnor. Samma argument används av Centerpartiet för att värna välfärdsvinster, eftersom det sägs främja kvinnligt företagande, och bland Folkpartiets statsråd finns två profilerade feminister: jämställdhetsminister Maria Arnholm och EU-minister Birgitta Ohlsson.
Tillsammans med FI:s framgångar, och Schymans mediala genomslag, öppnar det för en valrörelse där jämställdhet och feminism får betydligt mer utrymme än i söndagens partiledardebatt.
Det är i så fall på tiden. För även om ingen svensk politiker med självbevarelsedrift skulle säga sig vara emot jämställdhet, är det inte sällan skillnad på retorik och praktik. Att man är för något betyder inte nödvändigtvis att det är prioriterat, och här har FI en viktig roll att fylla.
När vi om tio år blickar bakåt i backspegeln kan det mycket väl visa sig att FI blev för feminismen och jämställdheten vad Miljöpartiet har blivit för miljön och hållbarheten: Partiet som förvandlade frågan från att vara ett särintresse till att bli en lika självklar del av den politiska agendan som jobben och välfärden.
Därför är det anmärkningsvärt att S-märkta debattörer har uppmanat FI att visserligen driva valkampanj men sedan, när det kommer till kritan, be sina sympatisörer att rösta på S, V eller MP, för att inte ta väljare från det rödgröna blocket, som inte ens finns. Denna omvända ”kamrat fyra procent”--dé kan likställas med om borgerliga debattörer skulle uppmana Centern och KD att be sina väljare att rösta på M eller FP, för att säkerställa en fortsatt alliansregering.
I stället för att skuldbelägga ett litet parti med egna idéer, bör de större partierna rannsaka sig själva och ta upp kampen om feminismen. Som Schyman sa i sitt förstamajtal är det feministisk vår och dags att skörda. Om övriga partier vill vara med och dela på godsakerna bör det ske på egna meriter. Som man sår får man skörda.
Susanne Nyström