Foto: TT
På dagens debattsida skriver den miljöpartistiske riksdagsledamoten, tillika Umebon Jabar Amin om Norrbotniabanan. Miljöpartiet reserverar pengar i sitt budgetförslag, för att det första spadtaget ska kunna tas 2016.
Det är glädjande att Miljöpartiet och Amin lyfter frågan och kritiserar ointresset från borgerligheten. Mindre bra är partiets förslag på en kilometerskatt som skulle drabba länets lastbilstransporter och försvåra för inlandet att integreras med järnvägsnätet.
Även Centerpartiet tog nyligen ställning för Norrbotniabanan på partiets stämma, men som centerpartisterna och skellefteborna Daniel Öhgren och Håkan Andersson själva har påpekat bygger ord ingen bana. Så länge Moderaterna bromsar kommer ingenting hända.
Inte ens när Norrbotniabanan AB ville ansöka om EU-medel för att kunna påbörja planeringen av banans första del, tio kilometer från Umeå godsbangård och norrut, ville regeringen samarbeta. För att kunna skicka iväg en ansökan till EU krävs regeringens formella välsignelse, en underskrift, men även det var tydligen att begära för mycket.
Trafikverkets transportplan för 2014–2025, som finjusteras nu, är ytterligare en besvikelse. Skellefteå kommuns planeringschef Lars Hedqvist påpekar i ett yttrande till myndigheten att Skellefteregionen har utelämnats i planerna. Det finns till och med småorter uppe i Norrbotten som får åtgärder, men inte vi, konstaterar han. Arnold Vonkavaara, chef på Trafikverket Region Nord, svarar att han förstår behoven i Skellefteå, men att det inte finns utrymme för ytterligare ett stort projekt. ”Dock vill jag betona att jag tycker det är bra när ansvariga kommer med sina synpunkter på Trafikverkets förslag”, säger han till Norran (2013-09-30). I klarspråk: Tack, vi hör vad ni säger, men säger nej.
Det är inte svårt att nicka instämmande när vänsterskribenten Åsa Petersen, på webbtidningen Dagens Arena, skriver att staten använder Norrland som en råvarukoloni men vägrar betala för säkra godstransporter från landets nordliga delar. Petersen skriver att regeringens nya infrastrukturbudget ger de fyra nordligaste länen knappt 3,5 procent av totalt 190 miljarder kronor.
När det passar, som i gruvpolitiken, lockar Norrland svenska ministrars intresse i allra högsta grad. Men när det behövs investeringar tycks makthavare knappt medvetna om existensen av halva landets yta. Bättre än de uteblivna infrastruktursatsningarna kan orättvisan och nonchalansen inte illustreras.