I takt med att vänner, bekanta och anhöriga ”kommer ut” ökar toleransen och förståelsen för hbtq–personer. I populärkulturen tar en mångfald av karaktärer plats, nu kan man till exempel se tv–serien ”Transparent”, där en trebarnsfar på gamla dagar kommer ut som transsexuell. Inom politiken råder det så gott som konsensus om att hbtq–frågor är viktiga.
Men uppförsbacken finns fortfarande där. Självmordsstatistiken talar sitt tydliga språk: Enligt en rapport från Folkhälsoinstitutet uppgav hälften av transpersonerna i undersökningen att de har övervägt självmord. En femtedel hade försökt ta livet av sig.
Hbtq–personer utsätts för diskriminering, våld och hot om våld. Attityder och fördomar, och vad som kallas heteronormen, får människor att må dåligt.
Ett exempel på fördomar mot hbtq–personer är de uttalanden som Sverigedemokraternas Peter Lindkvist nyligen fällde om Snow Pride i Skellefteå.
Det är en sak att SD inte vill att kommunen ska sponsra evenemanget, det behöver man förstås inte tycka. Men Lindqvist går längre än så när han säger att ”tio procent har sådana udda intressen” (Norran 25/11 2014). Att vara något annat än heterosexuell, eller född i fel kropp, är inget ”intresse”. Det är något man är.
Lindkvist säger vidare att ”de får ha vilken sexuell läggning som helst bara de inte gör något olagligt”. Varför skulle ”de” över huvud taget göra något ”olagligt”? De som bryter mot lagen är de som hotar och trakasserar hbtq–personer. Som flitig Pride–besökare i huvudstaden, sedan över ett decennium, undrar jag även var ”en massa nakna karlar som går runt”, för att låna Lindkvists ord, har hållit hus. Om inte annat borde dagens novemberväder dämpa oron för eventuell lättkläddhet.
I den bästa av världar skulle arrangemang som Snow Pride inte behövas. Men så länge ungdomar och andra vittnar om att de vill flytta till storstadsregioner söderut, för att de känner sig begränsade som hbtq–personer, behövs evenemanget. Hbtq–personer ska veta att de har ett starkt stöd.
Vilket slöseri, om människor flyttar för att kunna vara sig själva. Och vilket underbetyg till ett samhälle, om människor inte känner sig hemma. För hbtq–frågor handlar inte bara om hur vi behandlar hbtq–personer, utan också om hur öppet ett samhälle är över lag.
I dag visar Skellefteå att den minoritet som har ”udda intressen”, är de som ännu kläcker ur sig fördomar om medmänniskor.