Nej, vi kan inte jobba tills vi stupar

Ledare. Att dra i handbromsen är svårt på en arbetsmarknad där ”plattan i mattan” är idealet. Men det är ett gemensamt ansvar som arbetsgivare och anställda måste ta om vi inte ska köra i diket.

Foto: Foto: Ledarredaktion

Politik2016-06-21 06:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Noggrann, strukturerad, självgående, flexibel, stresstålig, tävlingsorienterad, utåtriktad, initiativrik och kreativ.

Det är de mest efterfrågade egenskaperna på arbetsmarknaden i dag.

Det är också viktigt att vara positiv, att ”kunna hålla många bollar i luften” och att ha en ”stark drivkraft”.

Samhället snurrar allt fortare och det gäller att prestera på topp om man ska ha något värde som anställd.

I dagens uppkopplade tillvaro flyter arbetstid och fritid dessutom ofta ihop och möjligheten att via en laptop och mobiltelefon alltid ha arbetet med sig gör också att människor väljer att jobba trots att de är sjuka eller tar hand om barn med vattkoppor och feber.

Varför vabba när man kan vobba och jonglera snorpapper, saftglas och rapporter och kunder på en och samma gång, och därmed visa hur fantastiskt flexibel och stresstålig man är?

Enligt en aktuell rapport från Arbetsmiljöverket väljer allt fler att arbeta trots att de borde vara sjukskrivna. Särskilt vanligt är det i gruppen kvinnor mellan 30 och 49 år, där åtta av tio förra året jobbade trots att de var sjuka. Beteendet återfinns såväl i det privata näringslivet som vid myndigheter och i offentlig sektor.

Många känner också krav från chefen att vara anträffbar utanför arbetstid och var tredje har för vana att dra in på lunchen och arbeta över minst en gång i veckan. Arbetsmiljöverkets undersökning visar även att så många som 50 procent upplever att de har en för hög arbetsbelastning, en känsla som sedan tidigare studier ökat stadigt i samtliga grupper.

Det går inte att blunda för att det är positivt på många sätt att en ansenlig del av landets yrkesarbetande i större utsträckning har möjlighet att arbeta även utanför kontorets väggar. I bästa fall bidrar detta till att minska stress och göra så att man inte behöver komma efter och mötas av ett berg av ogjorda uppgifter när man varit förkyld eller tagit hand om sjuka barn.

Samtidigt har kombinationen av ökad flexibilitet och en stadig minskning av enklare jobb – i dag sköter man på många arbetsplatser vid sidan om ordinarie arbetsuppgifter även sådant som sekreterare och vaktmästare tidigare ansvarade för – gjort att vi i dag fått en arbetsmarknad där allt fler riskerar att gå in i väggen, och andra inte har en chans att ta sig in eller tillbaka till yrkeslivet eftersom man inte klarar av att leva upp till skyhögt ställda prestationskrav och tillgänglighet alla dygnets timmar.

Den utvecklingen måste stoppas. Om en majoritet av befolkningen ska orka arbeta till de är 70 år – vilket kommer att krävas med tanke på pensionssystemets utformning – måste de också ha möjlighet till återhämtning.

Att dra i handbromsen är naturligtvis svårt på en arbetsmarknad där ”plattan i mattan” är idealet. Men det är ett gemensamt ansvar som arbetsgivare och anställda måste ta om vi inte ska köra i diket.

I längden gynnar en situation där kompetenta engagerade människor slås ut varken individen, arbetsgivarna eller landet som helhet.

Inte minst är det dyrt, både ekonomiskt och mänskligt, för alla parter.

Malin Lernfelt