Han talade till bönder på bönders språk, och till lärde män på latin.
De visdomsorden från den svenske författaren Erik Axel Karlfeldt får bilda någon slags inledning till dagens funderingar kring politikernas språk.
Den senaste tiden har det nämligen funnits all anledning att fundera kring vad politiker säger, eller rättare sagt, hur de säger vad de vill ha sagt.
Den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump har spritt elakheter omkring sig, varhelst han dykt upp. Den brittiska folkomröstningen kantades av hårda ord och överdrifter.
I Sverige har både statsminister Stefan Löfven (S) och bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson (MP) sagt saker som kunde/borde ha sagts på ett betydligt mer kultiverat sätt.
Inte ens lokalpolitiken har förskonats. I Skellefteå utväxlades många hårda ord mellan Iosif Karambotis (S) och Peter Lindkvist (SD) vid senaste fullmäktigesammanträdet och i Arvidsjaur kände sig fullmäktiges ordförande Peter Rydfjäll (S) nödsakad att hålla ett anförande kring kommunens värdegrund när budgeten diskuterades.
På det nationella planet är en statsminister regeringens ansikte utåt, i internationella sammanhang representerar han Sverige. Det om något borde föranleda statsministern att tänka efter både en och två gånger innan han talar.
Men i ett anförande i samband med LO-kongressen i Stockholm lyckades Löfven med konststycket att både påstå att Alliansen är kriminella – förvisso fiktivt kriminella, men dock kriminella – när han jämförde de borgerliga partierna med Jönssonligan, och att de vänsterpartister som hotar med en folkomröstning om ”Swexit” är korkade.
Sådant går säkerligen hem bland kongressombud, ett gott skratt förlänger som bekant livet, men det lär knappast bidra till vare sig ett bättre förhandlingsklimat mellan regering och opposition eller förbättra Löfvens språkliga anseende.
Samtidigt har statsministern rätt i att det just nu är mycket snack och lite verkstad hos Alliansen. Men nu är det en gång för alla oppositionens privilegium – att prata mycket och göra mindre.
Miljöpartiets gamla språkrör Peter Eriksson hade å sin sida knappt hunnit prova ut sommarkostymen, än mindre bli varm i densamma, innan han visade häpnadsväckande brist på omdöme genom att jämföra Alliansen med en åsna.
I kulturen representerar åsnan, som bekant, en rad negativa egenskaper, bland dem envishet och dumhet. När de borgerliga partierna lämnade de bostadspolitiska samtalen sa Peter Eriksson att ”man kan visa en åsna källan men man kan inte tvinga den att dricka”. Plumpt och dumt så det räcker till – och blir över.
Efter snart två år vid makten tycks det fortfarande vara regeringens huvudsakliga taktik att försöka söndra och härska genom att först tadla och klandra Alliansen och sedan anklaga den för att inte vilja samarbeta.
Men med tanke på att ansvaret för att leda Sverige, enligt sjätte paragrafen i regeringsformens första kapitel, vilar på regeringen – Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen – gör nog de rödgröna klokt i att tänka på vad man säger, eller rättare sagt, hur de säger vad de vill ha sagt.