Det har sagts väldigt mycket om tiggarna. Gatutiggeriet har både lokalt och nationellt blivit en het politisk fråga. Allehanda myter florerar på tidningarnas debattforum.
Politiska partier tävlar med varandra i att verbalt visa handlingskraft. Andra står stillatigande och ser på. Även om lösningarna ser annorlunda ut så finns det ofta en gemensam nämnare: om inte vi tar något ansvar så kanske någon annan gör det, det som brukar kallas ”not in my backyard”-syndromet (= inte på min bakgård).
Det är inte trevligt att behöva konfronteras med några av Europas fattigaste, mest föraktade medborgare, romerna, på vägen ut från matvaruaffären med händerna fulla av plastkassar. Speciellt inte när varken börs eller fickor rymmer några slantar, bara allehanda bankkort.
Att möta misär och fattigdom är jobbigt, inte minst att för tiggeriet som sådant rymmer några av det svenska samhällets mest centrala och djupaste värderingar: solidaritet, empati och makt. Vissa tar illa vid sig, andra slår på dem som redan ligger, betydligt oftare i ord än i handling.
Förra veckan var det Moderaternas tur att visa styrka, eller svaghet, beroende på hur man ser på det. Förbjud det organiserade tiggeriet, löd budskapet från Tomas Tobé och Beatrice Ask på DN Debatt (30/4 2015). Frågan är bara vad de menar. Blir till exempel tiggeriet organiserat om grannar, vänner och släktingar hjälper varandra på olika sätt, med resor, med mat, med boende?
Danmark är det enda land i Norden där det är förbjudet att tigga. I Köpenhamn tycks det som om stadens ”trashankar och avsigkomna stackare”, som det heter i Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton, blivit färre. Men så är det inte. Problemet har bara sopats under mattan. Tiggarna har varken blivit färre eller rikare. De syns bara inte.
Frågan är om det finns några som helst politiska ambitioner, någon som helst politisk vilja att förbättra situationen för några av Europas fattigaste medborgare, eller om det räcker med att inte behöva konfronteras med mänsklig misär.
En annan fråga är om ett framtida Europa ska byggas på tolerans eller intolerans, på empati eller likgiltighet. Förbud lär bara gynna dem som vill profitera på andra människors nöd.
En sak ger jag dock många av tiggerimotståndarna rätt i. Det är inte Sverige och i Sverige som problemen kan och ska lösas. Det är i tiggarnas hemländer. Men innan dess måste de grundläggande politiska, sociala och civila rättigheterna gälla för alla i alla länder. Och dit är det långt.
Under tiden är det omänskligt att förbjuda människor i nöd att be om hjälp.