Lärarna har länge och väl fört en framgångsrik kamp för högre löner.
Socialsekreterarna har försökt, utan att få samma genomslag.
Nu är det vårdpersonalens tur. Många av dem har fått nog. Tillsammans med patienter och anhöriga kräver de bättre arbetsmiljö och en mer jämlik och tillgänglig vård.
Något som är fullt förståeligt.
Västerbottens läns landsting har ju till exempel inget grundmurat gott rykte som god arbetsgivare. Inför manifestationen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig” i Skellefteå talades det högt om en utbredd tysthetskultur där få anställda offentligt vågar säga vad de tycker och tänker.
Är det bara arbetsgivaren det är fel på?
Nej, självklart inte, det är fackförbund som Kommunal och Vårdförbundet som ska ta kampen för högre lön och bättre arbetsmiljö.
Men vad Kommunal prioriterade framgick med all önskvärd tydlighet av Aftonbladets granskning. Kommunal hade spekulerat bort 320 miljoner kronor på krog- och konferensverksamhet. Skandalen växte snart till att innefatta även lyxresor, porrshower och hyreskontrakt.
Att undersköterskorna plåstrades om med några extra hundralappar i månaden framställdes som en historisk seger för rättvisa löner.
Ordet dubbelmoral har många synonymer.
Men det handlar också om strukturer. Många kvinnodominerade yrken präglas av låga löner, liten lönespridning, svårigheter att göra karriär och låg social status.
Man kan säga att lönen är en sammanfattande bild av hur samhället ser på ett yrke, hur viktigt det bedöms att vara.
Samhället ser alltså yrket – inte dess individer.
Den som presterar bra, tar ansvar och strävar efter att utvecklas ska naturligtvis ha en bättre löneutveckling än den som inte gör det. Små möjligheter att göra lönekarriär inom offentlig sektor är en ofta bortglömd faktor när man diskuterar de växande rekryteringsvårigheter som hela välfärdssektorn plågas och lider av.
Det är, för att spetsa till det, lönlöst att prestera, eller som det heter här uppe ”he lönsch int’”.
Man kan diskutera fackförbundens roll, det går att ha synpunkter på de (ofta patriarkala) strukturer som styr och ställer, och även om allt inte är arbetsgivarens fel så är det mycket som är det.
De som väljer vårdyrket i dag gör det inte för att gå i Florence Nightingales fotspår, en filantropiskt arbetande barmhärtig Mariagestalt som tyst rör sig mellan sjukhussängarna i en skum korridor. De gör det av helt andra orsaker.
Att vanliga kvinnodominerade yrken inom vård, skola och omsorg nästan undantagslöst har lägre medianlöner och lägre lönespridning än vanliga mansdominerade yrken är någonting som fack tillsammans med arbetsgivarna måste ta itu med. Om inte finns det en uppenbar risk att vårdkrisen förvärras.
Under tiden kan Skellefteå kommun och Västerbottens läns landsting fundera på om det inte är dags att lägga ut mer av vårdsektorns tjänster på entreprenad, eller varför inte intraprenad.
Fler arbetsgivare ökar konkurrensen, vilket arbetstagarna kommer att kunna notera i lönekuvertet. För utan att ha någon annan arbetsgivare att vända sig till hamnar arbetstagaren oundvikligen i underläge. Och vilken arbetsgivare, offentlig eller privat, vill betala mer än nödvändigt.
Sjukvårdspersonalens kamp är både viktig och berättigad.
Det är bara att hoppas att arbetsgivaren hör deras rop.
Om inte är risken uppenbar att sjukvårdens problem fortsätter.