Det lackar mot jul.
December är en månad fylld av traditioner: Lucia bygger på en siciliansk legend, julgranen har vi importerat från Tyskland, jultomten är en blandning av den svenska gårdstomten och den rödklädde St Nikolaus, med turkiskt ursprung, adventsstjärnorna och julkalendern är tyska och julaftonens Kalle Anka amerikansk.
Inte ens när vi traditionsenligt sjunger in julen går Sverige fritt från internationella influenser: Julpsalmen ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt” är komponerad av Jean Sibelius (Finland), ”Förunderligt och märkligt” av Carl Nielsen (Danmark), ”O helga natt” skrevs av fransmannen Adolphe Adam och ”Stilla natt, heliga natt” av österrikaren Franz Xaver Gruber. Uppräkningen hade utan några som helst problem kunnat förlängas.
Mångkulturellt så det räcker till – och blir över. Endast Sverige svenska traditioner har, men de har skapats genom mötet med det utländska.
Den här julen valde varuhuset Åhléns att i sin julreklam ha en liten mörkhyad pojke som lucia. Det borde inte vara speciellt kontroversiellt. Men det blev ett förfärligt liv. Ett så förfärligt liv att Åhléns tog bort bilden på familjens begäran. En tioårig pojke blev utsedd till samhällets fiende nummer ett, hamnade mitt i en hatstorm.
Vi väljer vad vi vill bli upprörda över.
Med sedvanlig mediedramaturgi förvandlades något hundratal nättrolls synpunkter till en folkstorm. I hastigheten var det många som glömde bort att över 30 000 också gick in på Åhléns Facebooksida och tryckte på gillaknappen – och kommenterade.
Var finns de rimliga proportionerna när ett antal nättroll, många av dem med rasistisk agenda, ges större utrymme och mer bekräftelse än de tiotusentals människor som insett att man kan bli upprörd över annat än en liten mörkhyad grabb iklädd lucialinne och ljuskrona?
Hur kan vi låta en liten, högljudd, stundtals aggressiv, klick diktera bilden av det svenska samhället, vad som är rätt och vad som är fel, vad som är svenskt och vad som inte är det? Skamligt är bara nollan i riktnumret.
Sverige får aldrig bli ett land där vi accepterar att mörkhyade tioåringar får nöja sig med att agera pepparkaksgummor och -gubbar varje gång det lackar mot jul. Ett land där hudfärg avgör vad man får göra och inte göra, vad man kan göra och inte göra. Att behandla alla människor lika är ett ansvar vi alla har – eller rättare sagt borde ha.
Kalla det gärna för en sliten socialliberal floskel, men den blir inte mindre sann för det.
Tyvärr tar inte alla det ansvaret. Att ge sig på en liten mörklockig pojke med ljuskrona och vit särk är nationalism när den är som allra värst.
Nätmnobben vs En liten mörkhyad luciapojke knock out. Hoppas att ni är nöjda med er insats. Rasisterna och trollen må ha vunnit slaget, men de får inte vinna kriget.
Fotnot: Den allra första kända beskrivningen av en svensk vitklädd lucia med ljuskrona berättar om en dräng i Skinnskatteberg 1820. Sedan levde traditionen vidare bland studenterna på 1800-talet – det var idel män.