Många lärare känner att de inte kan tillrättavisa elever som använder mobilen under lektionerna. Foto: Jessica Gow/TT
Det är svensklektion. Läraren, som är en person som säger sig vara stolt över sitt yrke och den roll skolan har, försöker undervisa.
Samtidigt sitter eleverna med mobilerna påslagna. De spelar spel, sms:ar och svarar på samtal. Dörren ut till korridoren öppnas och stängs med jämna mellanrum när ungdomar går in och ut ur klassrummet lite som de vill.
Allt dokumenteras av SVT:s kameror och visas i programserien ” Mitt Sverige”, som i sista avsnittet för säsongen synar den svenska skolan.
Det är inte utan att man undrar över hur det ser ut när Sveriges television inte är på plats?
Är den nonchalans som tillsynes alldeles vanliga ungdomar i en helt ordinär gymnasieklass behandlar sina lärare med än värre då?
Det allvarligaste som framkommer under programmets gång är dock inte elevernas bristande respekt för skolan och de kunskaper som de tack vare generationers gemensamma ansträngningar har förmånen att få ta del av. Det mest skrämmande är lärarens svar på de frågor som reportern Ylva Hällen ställer med anledning av vad hon ser.
Läraren medger att elevernas språkkunskaper är otillräckliga och att mobiltelefonerna tar fokus från undervisningen. Samtidigt säger hon att hon som ”enskild lärare” har svårt att bestämma att eleverna inte får ha telefonen på. Hon efterfrågar en ”policy” och hänvisar till ”politikerna”.
Tydligare än så kan vuxenvärldens kapitulation från det ansvarstagande som borde vara en självklarhet inte bli.
Det är smärtsamt. Hur kunde vi hamna här? I en situation där vuxna individer, både i sina professioner och som medborgare, inte förmår axla rollen som auktoriteter och markera för det uppväxande släktet vad som är rätt och vad som är fel.
Visst lever vi i en demokrati och därtill en där barn och ungas rättigheter tas på största allvar. Det är något vi skall vara stolta över. Men demokrati som statsskick betyder inte att alla alltid har lika mycket att säga till om, eller att vuxenvärlden bör lägga sig platt. Vilket är vad som faktiskt i hög grad har skett – inte bara i skolan.
Häromdagen berättade Sydsvenskanom en busschaufför som förlorat jobbet för att han tillrättavisat ett barn som kladdade på bussen. Det var det inte tillåtet att göra. Och allt oftare framkommer det hur föräldrar skjuter över sitt uppfostringsansvar på skola och förskola.
För att vuxna ska kunna säga ifrån behövs tydligen numera en policy, en lag, ett politiskt beslut. Det som borde vara den enskilda vuxnes självklara ansvar blir allas och i slutänden ingens. Det är fegt och framförallt ett enormt svek mot alla barn och unga som förleds att tro att det är okej att uppföra sig hur som helst utan att ta hänsyn till vare sig andra människor eller det omgivande samhället.
Det är det inte. Vilket de elever som sitter och spelar mobilspel under svensklektioner eller kladdar ned andras egendom en dag kommer att upptäcka. Och när de gör det, till exempel genom att få sparken för att de inte förmår sköta ett arbete ordentligt, är det inte politikernas fel. Ansvaret ligger på de föräldrar, lärare och andra vuxna som uppfört sig som ryggradslösa vuxenbarn i offerkoftor.
Malin Lernfelt