Förstår ni inte hur bra vi har det?
Så skulle man kunna sammanfatta nationalekonomen Stefans Fölsters krönika i Corren (25/2 2016).
Trots att levnadsstandarden är betydligt högre i dag än för 20 år sedan är den dominerande bilden i svensk samhällsdebatt att utvecklingen går åt fel håll.
Det är ett resonemang som fångar stämningen i politiska och ekonomiska elitgrupper även utanför Sverige.
När det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa i höstas vann parlamentsvalet i Polen talades det om ”otacksamma polacker”, som inte begripit att de på senare år haft den högsta tillväxten i EU. I USA befinner sig det republikanska partietablissemanget i ett kollektivt chocktillstånd över framgångarna för Donald Trump och hans budskap om ekonomisk nationalism och stopp för invandring.
All statistik visar att världen blir allt rikare tack vare globalisering och digitalisering. Hur kan människor inte se och omfamna framstegen, är frågan som Fölster är långt ifrån ensam om att ställa. Men analysen bygger på ett grundläggande felslut: Alla känner sig inte som en del av statistiken.
Arbetarklassen i det amerikanska rostbältet, som till betydande del stödjer Trump, har sett sina inkomster minska under de senaste 30 åren, samtidigt som de upplever att politikerna bara intresserar sig för vad finansmännen på Wall Street har att säga.
För landsbygdsbefolkningen i sydöstra Polen, där jordbruket ser ut som för 50 år sedan, framstår löften om höjda bidrag och ett Polen byggt kring familjen och kyrkan, som betydligt mer attraktivt än vaga liberala löften om västeuropeisk levnadsstandard som de fått höra under 25 års tid.
Och för den som formats av den svenska välfärdsstatens storhetstid blir Sverigedemokraternas folkhemsnostalgi en förhoppning om en enklare och bättre tillvaro, bortom upplevelser av resursbrist i välfärden och förmaningar att arbeta längre och ständigt vara beredd att byta karriär.
Alla de som känner att deras liv inte blivit ett dugg bättre, trots att processorkraften i våra iPhones mångdubblats på några få år, håller just nu på att bli den viktigaste politiska kraften i många länder.
I grunden finns ett sviket löfte. De liberala samhällena, byggda på kombinationen av demokrati, kapitalism och välfärdsstat, har baserats på ett implicit samhällskontrakt om att varje generation kommer att få det bättre än sin föräldrageneration. På många håll är det inte längre självklart.
Den moderna kapitalismen har på några få decennier skapat ett enormt välstånd. Samtidigt har skillnaden mellan vinnare och förlorare blivit allt tydligare. I en demokrati blir detta förr eller senare omöjligt att bortse från.
Så länge det liberala samhällsordningens försvarare står handfallna inför människors känslor av förlust och kronisk osäkerhet eller, ännu värre, viftar undan dem genom att tala om konspirationsteorier och mindre vetande lantisar, bör ingen vara förvånad över vilka krafter som dominerar debatten.
Svend Dahl